Bland gungor och karuseller i Planet Bizarro

One month of Gooogle

2011-02-27T22:31:00.002+01:00

Hej Maellen! (antagligen den enda som fortfarande kikar in här nu för tiden)

Jag har ju lovat Persikan att lägga ut en lista över saker jag googlat på denna månad, men den utgår... Så mycket plats tror jag inte finns (jag skyller på caching mystery lösningar). Det har varit ett minst sagt.. intensivt... googlande här i februari. Så går det när det är för kallt att gå utomhus...

Nytt försök i mars...

Jag borde verkligen skriva oftare... Jag kan lova at... hmm.. försöka? ;)

Snart är glada året slut slut slut...

2010-12-22T20:14:00.002+01:00

Kanske borde man summera det. I mitt fall kan det göras med två ord: pendling och caching. Väldigt intensivt av båda delarna, och inte verkar det finnas någon ände på det hela...

Snö, mer snö och kyla (och pendlande) har stått i vägen för cachingen sista månaden. Jävla december. Men då får man filura på annat istället :)

Jobbet jag pendlar till ville att jag fortsätter 3 månader till. Jag avböjde eftersom det var för kort tid och skulle avslutas mitt i terminen. Då pratar rektor-chefen med kommunchefen som går med på att utöka min tjänst till en hel termin (fast jag eg. bara behövs 3 månader) bara för att de vill behålla just mig. Fuck, jag vet inte om jag vill. Eller, det vill jag, men jag vill ju inte.

Jag inser att jag egentligen är för hungrig för att skriva nåt vettigt. Kanske dröjer det inte lika länge till nästa gång...

Gone for the summer!

2010-07-04T20:19:00.001+02:00

Ett par veckor iaf... Följ våra (caching-)äventyr i Europa här istället:

Resdagboken

Dagens bästa citat...

2010-04-30T22:55:00.001+02:00

Vi har Valborgsfest... Dagens bästa citat, helt löstryckt ur sitt sammanhang...

"Jag vill hellre ha ett gulligt underliv än en gullig unge"

2010-04-18T14:53:00.003+02:00

Idag vaknade jag av mig själv... Inte morgonseg utan kände mig pigg och utvilad... en skön känsla som alltför sällan inträffar, oavsett mängd sömn (som iofs oftast ligger i minuskant).

Har plöjar-ryck senaste månaden.... Gått igenom en så där 80 omärkta brända cd-skivor... gått igenom gamla datorn och äntligen flyttat över det mest jag vill ha därifrån... (och konstaterat att en gång i livet var "diverse tjafs" tydligen ett adekvat dop av dator-mappar... vet inte hur många såna jag hittade..)

Bl.a. hittade jag ett dokument döpt till citat, som jag här nedan tänkte dela med mig av. Gissningsvis är det saker personer sagt i våra skumma chatkonversationer och som jag tyckt varit roligt... Vad som hade varit ännu roligare hade ju varit om jag skrivit upp vem som sagt vad... och i vilket sammanhang...
Jag har iofs några kvalificerade gissningar, men... Nåväl... Så här i efterhand känns de ganska så obegripliga. Vad är era gissningar? vad pratades det om egentligen??

"*skrattar*..Ska jag erkänna det ..hahaha men A**** har en ....*asg* kan juh va händig om man inte räcker till ..hahah men det e ett kul och spännanade inslag i en den lek ..om man nu lyckas att hamna i en sån situation ...och det händer juh inte allt för ofta ..så den får vackert ligga där den ligga och tyna bort..lika bra det ... A**** the NEW MUNK! faan finns det inga nunnor som vill ..Asg*"

"Tackar ödmjukast! Blygläppsspark, kan man mynta det uttrycket hos SAOL?"

"men vad är det jag ser....en fruktansvärd sammansvärjning som får Julia Roberts öden tillsammans med Mel Gibson att se ut som ett barnkalas...åhh..vilket myteri..nu har ni verkligen gaddat i hop er va..vaddå mitt fel..vi sa faktiskt om ngr veckor lilla fröken typ mellan 3 å 7 st tilloch med..så det är inte alls mitt fel...jag tror det är lite delirium sedan igår som är orsaken..din lilla fyllkaja där..*skrattar*..hmm..eller blir det fyllkossa när det gäller dig?.*asg*"

Sjukdomsgnyl

2010-04-04T16:35:00.002+02:00

Okej, måste bara få gnælla lite... Jag har en kronisk sjukdom så då tycker iaf jag att det ær lite befogat... De som itne håller med och tycker det blir TMI kan ju hoppa øver det hær stycket... Før en vecka sen var kurvan nedåtgående och jag var helt øvertygad om att det var dags før ett nytt skov... Sen så ær vi ju i Norge øver påsk och systemet verkar har smæltit ihop totalt och INGENTING har hænt... Har varit hårdare i magen æn... Ja, vet inte nær, ær ju inte direkt van vid det... B påstår att det ær den norska havsluften... Idag verkar dock magen ha glømt bort att den stått still och... ja... jobbigt liv igen...

Men vet itne ja, kanske har ett samband med att jag nog sællan æter så mycket som nær jag ær hær hos B's førældrar...

Flygande tankar...

2010-04-03T19:34:00.002+02:00

Ær i Bodå Norge øver påsk. Gårdagens roligaste citat från middan igår... Med B's bror, B's syster & make & en væninna till. Syster-make ær pilot och satt och ondgjorde sig øver att æven flygpersonalen måste gå igenom scanning och omstændig sækerhetskontroll før att få gå ombord på planen.

"Seriøst alltså, sækerhetskontroll med røntgen och allt... Hallå, jag ær PILOTEN... om jag vill størta planet kan jag bara trycka på en knapp...."

Google...

2010-03-12T12:23:00.002+01:00

Som många vet är google min vän. Någon gång ska jag komma ihåg att spara allt i en lista och tala om vad jag googlat på under en vecka.

Till dess... Underligt värre...
Gå in på google, skriv in I like to...

VARFÖR FINNS DET DÄR SoM FÖRSTA ALTERNATIV??
(och varför finns det 23400 träffar?!)

(Sen, som språknörd, så reagerar jag över att det står I like to... och inte I'd like to... biiiig difference)

Charmigaste trollet...

2010-03-09T22:22:00.004+01:00

Nu har jag sportlov och det firade jag igår genom att vara hurtig och sportig (nåja... försöka iaf) och för första gången i mitt liv träna step på iksu med Jossan.

Aj, är bara förnamnet för hur vaderna mår idag... Att gå i trappor är en smärre utmaning en dag som denna...

Idag har jag varit uppe i ottan (med lov-mått mätt) och bussat ut till Sävar med Mia, Viggo och Ronja för att hälsa på vår gemensamma (min & Mias) arbetskamrat Kerstin... En dag med barnalekande och tjejprat... Mycket trevligt!

Kamera-utrustningen har utökats med en extern blixt så kamera väska fick åka med...

Tänkte bara lägga ut två bilder på min älsklings-Ronja, mitt lilla extrabarn... Hon är bara så klok och så charmig...

Gravida vännen

2010-03-07T22:02:00.001+01:00

Det tänkta bloginlägget* om mina förslag till nya OS-grenar utgår till förmån för lite bilder från fota-gravid-tatty - sessionen.

Lärdomar från gravid-fotandet:
- fota från sidan eller sneda vinklar, framifrån ser bara skumt ut
- gravida kvinnor får dubbelhakor de inte vill bli påminda om. Fota gärna uppifrån.
- lås i husdjuren i annat rum

* = blogspot tyckte tydligen inte att bloginlägget var ett riktigt ord... Må så vara, men som alternativ föreslog de faktiskt ploginlägget... WTF, liksom?

Välkommen hit 2010

2010-01-27T09:38:00.003+01:00

Jag är visst usel på att sköta mitt bloggande... Kanske inget nytt direkt... Jag skyller senaste tidens brist på uppdatering på ett alltför intensivt jullov... Först en vecka i Norge över jul, hemm mellandagarna och nyårsafton, nyårsdagen åkte vi till Jordanien och var borta tills det var dags att börja jobba igen (egentligen lite senare än så t.o.m), och full fart på jobbet då...

Men nu är det lugnare... haha, är i datasalen med en klass och tränar grammatik. Det är en av mina arbetsvilliga, men tysta klasser så jag har inte jättemycket att göra... Faktiskt mer stressande än skönt...

Borde man gjort nån sorts årssammmanfattning över 2009? känns inte som det hände så mycket. Bytte jobb och fick tinnitus. Typ. Ja, osså ett skov & matlagningskortisondamp. That's about it. Ja, osså började vi ju cacha... ;)

Resan till Jordanien var helt fantistisk! Istället för att skriva om den så hävisar jag till min resdagbok

Ah well, ska spana in hur eleverna sköter sig... ;)

Julkalendrar..

2009-12-17T14:32:00.003+01:00

Håhå jaja, vad jag är kass på att skriva... Sjukt mycket medjobbet... Men skolavslutning imorrn.

Hade tänkt skriva om förrförra helgen, min riktigt braiga helg. Men det blev inte av.

Hade tänkt skriva om min sjukt jobbiga skoluppgift (till universitetetskursen). Men det blev inte av.

Jag tänkte... Men nä...

Som kompensation får ni länkarna till Gamla Julkalendrar jag & ett par vänner gjorde... (och nej, vi var antagligen inte helt friska)

98 års kalender

99 års kalender

2000 års kalender

Nästa år ska jag fan i mig ta upp den traditionen igen!!
(har jag iofs sagt varje år de senaste flera, men... nästa år... på riktigt!!)

Om det var Staffan Westerbergs fel eller inte....

2009-11-23T01:10:00.005+01:00

Helgen har varit nykter och lugn. Fredagen blev en kortison-damps-bjudar-middag med Persikan som sällskap och sen sova klockan åtta. Data-klickande, kaffe, palt & bastu var lördagsprogrammet. Och nu idag söndag har jag kortisondampat i köket med Kudden medan Tant och Mr B var på innebandy... Osså en trevlig parmiddag på det.. Vi lyckades riktigt bra med maten om jag får säga det själv... Och eftersom det här är min blogg så får jag det!

Vi gjorde
asiatisk potatis&kyckling-gryta

Bakade majs&jalapeño bröd:
(receptet finns längst ner på sidan)

Och till efterrätt blev det chokladkaka med rödbetor

Jag kör klickbara länkar idag för recepten, dels för att det blir så långt att klistra in recepten, dels för att bevisa att det inte var min egen galna idé att kombinera choklad & rödbetor, om än jag älskar båda... Men det blev riktigt gott faktiskt!!

Lagomt övertrött och övermätta spelade vi nörd-spel och hade riktigt trevligt. Väl hemma uppdaterade jag FaceBook-statusen om min trevliga kväll och en gammal vän kommenterade att Kudden & Tant lät som hämtat ur nåt 80tals barnprogram... Sen spårade diskussionen ur... Som den 70-talist jag är skyllde jag allt på Staffan Westerberg och måste bara klistra in väl valda delar av P's kommentarer i vårt samtal här... Jag tyckte det var klockrena... Och hysteriskt roliga... Men jag är nog rätt sockerhög själv ;)

"Staffan Westerberg var nog för hög för att fatta vad han gjorde... Borde nog vara dom som lät honom komma på tv, eller? [red's anm: som är att skylla allt ont på]

Kanske men det vet man inte... Lika lite som Staffan visste att han broadcastades... Han trodde nog han var tillbaka på rehab...

Vilsen i pannkakan var nog ett sätt för Staffan att hitta tillbaka till sig själv... Sen att det var en pannkaka är nog tyvärr ett bevis på att det kanske inte var så roligt att just hitta sig själv... Men vad vet jag?"

Helgen...

2009-11-16T01:24:00.005+01:00

Världens längst dag i fredags. Började jobba och det var både kul och jobbigt att vara tillbaka på skolan... Mest kul, men det är lite jobbigt när alla frågar vad det varit för "fel" på en och hur man mår... På kväll åt vi Fondue hos Mia & A... Gott gott!! Och spelade Tp.

Det belev ju en lång dag med både jobb och kvällsaktiviteter... När jag väl tog mig i säng så sov jag mellan 1.30 - 10.15. Klev upp, klickade vid datorn i 10 minuter, såg ett halvt avsnitt Gilmore Girls och somnade på soffan fram till ett-tiden... Så skönt med en "aktivare" dag på fredagen, så lätt man glömmer att man inte är frisk... Softade hela eftermiddagen för att orka med lördagskvällens aktiviteter...

...för då skulle jag ju på "Flash Mob Event" tillsammans med andra Geo-cachare... Vi samlades på Apberget, lyste med valfri lykta en kvart och försvann sen lika fort som vi kommit. Det här var ett event som skedde på 50-60 platser runt om i världen... Rätt coolt, tycker jag! Det var himla dåligt väder snöblaskeregn-nedfall... En minut innan eventet var där helt dött, jag trodde det dåliga vädret skrämt bort de flesta... Blev nästan nervös innan jag till slut hittade igen ett par andra. Då klockan slog 19 som var start för eventet strömmade det till folk från alla de håll, vetti rackarn var de stod och tryckte innan... Hux flux var hela apberget fullt av lysande människor... vi blev rätt många...

(fotot har jag lånat från PeBaUme, ansvarig för eventet)

Efter eventet var ett 30-tal (gissar jag och min något bristfälliga uppskattningsförmåga) till Droskan och käkade. Och drack öl. Jag tyckte det var häftigt att vi blev så många... Menar... en ishockeysupporter kan man ju stereotypisera lite, men det finns inte riktigt någon "genomsnittscachare". Så där satt vi 30-ish personer av olika kön och ålder, sammanförda av vårt gemensamma intresse att jaga plastburkar med teknisk utrustning.. Fascinerande... Men riktigt riktigt trevligt! Det är lite extra kul att få utbyta tips & idéer... Och att få ett ansikte till nicken man sett i loggarna... ja, en del av dem hade jag ju träffat tidigare, men det blev både nya och gamla bekantskaper!! :)
Sen drog ett gäng av oss till Rex och drack mera öl. Jag tappade bort min sambo vid hemgång (han smet!) så istället snubblade jag runt stan med en cachare vi kan kalla N och fylle-filoSofiade nåt så grymt... Jösses, vad vi surrade! Och försökte lösa världsproblem!! Och tog hand om folk efter vägen... hahahhaha!!

Så irriterad jag blir på blogger... försöker vara duktig och uppdatera flera bloginlägg så här i efterhand... Varför har den en funktion om vilket datum den ska visa om den iaf envisas med att lägga dit dagens?! Bah!

Men nu ska jag sova iaf...

Mat-orgien continues...

2009-11-16T01:22:00.000+01:00

Kortison-dampen i köket fortsätter. Dagens projekt; Squash-soppa med rädiskräm. Helt galet gott!!

Lägger in receptet här, dels för att sprida godhet runt världen, dels för att inte tappa bort det en gång till själv...

4 portioner
Tillagningstid: 30 min.
1 gul lök, hackad
2–3 squash (cirka 900 g), hackade
rapsolja att steka i
1 liter vatten
2 tärningar kycklingbuljong
100 g bladspenat
1–2 dl färsk basilika
2 dl matlagningsgrädde
2 msk vetemjöl

Klicken
1 knippe rädisor
1 vitlöksklyfta
1 1/2 dl lätt-creme fraiche

1. Stek lök och squash i några minuter i olja. Lägg i en kastrull och tillsätt vatten och buljongtärningar. Koka upp.
2. Hacka spenat och basilika grovt och lägg i. Koka i cirka 10 minuter. Mixa soppan, vispa ner grädde och vetemjöl och koka upp igen. Smaka av och salta mer om det behövs.
3. Finhacka rädisor, blanda med vitlök och creme fraiche.
4. Servera soppan med nån klick röra och fullkornsmacka med ost.

A blast from the past...

2009-11-12T01:11:00.000+01:00

Facebook är ju fantastiskt. Den stora charmen är ju att hitta igen gamla vänner "från förr" och se vad de har för sig nu för tiden... Har nyligen hittat igen en sån gammal vän och pratat flera gånger... Nu ikväll kom vi förbi det där vad-gör-du-nu-för-tiden-vad-kul-att-hitta-dig-här - stadiet. Det blev lite mer allvarsprat istället... Lite djupare...

Jag minns att jag var lite bekymrad för honom då, förr i världen, för han verkade inte må bra. Han var lite bekymrad å mina vägnar, där i en annan tid en annan värld, eftersom han inte tyckte om att jag var tillsammans med mitt Puckade Ex därför att han var just ett Pucko och kanske inte helt schysst mot mig. Det blev ett sånt intressant samtal... Jag imponerades av hur klarsynta och uppmärksamma vi båda hade varit, hur väl vi liksom sett vad som hände med den andra och hur vi velat beskydda varandra. Samtidigt som man bara kan le snett åt vår ungdomliga brist på livserfarenhet och överlag så där brist på förmåga att hantera det vi såg, att inte veta hur man skulle nå fram.

Men det var intressant att se tillbaka med ett vuxnare perspektiv...

När är man frisk?

2009-11-08T02:27:00.002+01:00

Man tappar alla begrepp om vad som är normalt och friskt när man har en kronisk sjukdom. Som med min sjukdom, Ulcerös colit, gränsen för vad som räknas som "svår colit" är vid 6 toabesök/dygn. WTF, liksom? När jag har skov hinner jag passera det antalet en bra stund innan lunch. Sen så är ju det mest akut och uppenbara att man springer på toa. Ofta. Så när man sen får börja knapra kortison och slutar med det, så ser ju jag mig själv som frisk. Vilket jag så klart inte är. Men Jag tror ju det. Wtf, jag springer ju inte på toa hela tiden, jag är ju FRISK, varför kan jag inte gå och jobba, varför orkar jag ingenting?! Och svaret på det är ju så klart att jag förlorat blod & järn och alla värden är åt fanders. Men jag tycker ju på nåt konstigt sätt att jag är frisk ändå... Friskare iaf...

Men nu vet jag att mitt blodvärde tidigare i veckan var nere på 106, järnvärden fanns, men inte mycket så jag har varit på lassa, fått järninfusion och ska förhoppningsvis bli piggare snart!

Matlagningskortisondampet har hållit i sig... Jag har testat att laga massor med ny mat. Laxpastarullar gratinerade i spenatsås (jättegott och inte så svårt. När man väl kommer på hur f*n man gör med lasagneplattorna), levergryta (tackar Fru Morticia för den internetsponsrade matlagningskursen), egen tomatsås på rostade grönsaker, kyckling, ja gud-vet-allt. Magnum pannkakor har jag oxå gjort. Imorrn blir det lins-soppa tror jag. Hjälp, var ska detta sluta? Jag som normalt tycker det är ett nödvändigt ont att laga mat, jag gillar bättre den där äta biten... Fast äta det gör jag nu iaf. Kroppen (och kortison-cravings) kräver sitt. I mängder. Jag bara äter och äter och när jag inte äter så småäter jag. Jag ser att jag kommer att behöva starta några nya bloggar i framtiden... Först en matlagningsblogg om kreativ matlagning. Sen en bantningsblogg för att hjälpa mig gå ner typ 100 kilo.

HJÄLP, för fan?!

Små hjärtevärmande saker...

2009-10-30T22:56:00.004+01:00

Förresten... En kul sak som hände ikväll... Lite fånig kanske... Men jag blev varm och glad inombords...

Bonus-barnen är här i helgen. Bonus-dottern (numera 16 år) ville gå på disco. Dessutom ville hon att en kompis skulle sova överhär hos oss.

Hon frågade mig. Inte pappa.

Antagligen för att det var "mest praktiskt" eftersom jag råkade vara närmast till hands, men det kom så naturligt. Det kändes fint... En sorts bekräftelse på att vi är en sorts familj ändå, jag är inte "bara" pappas nya tjej utan... en del av allt det här.

En räddare i nöden?!

2009-10-30T22:05:00.002+01:00

Fick ett underligt samtal i eftermiddags... En vän jag inte pratat med på länge... Något om... Dåligt mobilbatteri... Lycksele... KÖP VIN, EN HEL LÅDA... prata ut... Skilsmässa...

Det lät viktigt nog. Annars ringer man väl inte någon man inte pratat med på ett par månader och ber om nåt sånt? Även om hon är känd för att vara översnäll?

Så jag släpade mig till systemet.

Antar jag får förklaringen sen nån gång...

Dagens Ord...

2009-10-27T16:36:00.001+01:00

Dagens Ord: Kortison-damp.
Mitt egna uttryck på det lätt maniska tillstånd i vilket jag ibland hamnar som bieffekt av medicinen Prednisolon (kortison) som jag periodvis måste äta för att få bukt med min ulcerös colit. Jag har under kortison-damp tidigare startat tvåltillverkningsfabrik, sorterat kryddor i skåpen, hittat på ett nytt brädspel (aldrig slutförd idé). Bland annat.

Jag är ju bara i början av en kur nu, kommer itne vara färdig förrän efter nyår, typ. Lucky me. men härdad som jag är vet jag att det kommer att vara som värst om några veckor... Då är jag på lämplig dos kortison för att inte bara vara lätt manisk utan även sjukt speedad. Idag fick jag ett ryck av kortison-damp. Av outgrundlig anledning var jag övertygad om att jag bara MÅSTE MÅSTE MÅSTE ha fluffiga majsplättar till lunch. Jag-kommer-dö-om-jag-inte-får-min-vilja-igenom - sugen på just... majsplättar. Efter att ha rasat igenom alla skåp, varit en sväng till Statoil fick jag så mina majsplättar med nån sorts halv tsatsiki (tsasiki? satsiki?) till. Dock ÄR jag fortfarande inne i ett skov och har dåliga värden överlag. Det glömde jag. Trekvart i köket fick mig att tuppa av och sova två timmar på soffan av ren utmattning. Ingen har sagt att det ska vara lätt att leva. (så vågar jag knappt skriva att jag seriöst överväger att börja jobba på måndag... försöka iaf...)

Men jag fick min vilja igenom.

Bilder kommer senare.
Och det blev gott!

Vad säger man egentligen?

2009-10-23T10:02:00.005+02:00

I våras drack vi champagne och firade att jag klarat ett år utan kortison. Nästan ett halvår till har gått och jag har mått bra, inga besvär, inga problem, allt har varit tippetitopp. Jag har börjat på ett nytt jobb som jag trivs med, fått massor med nya kollegor och elever och en ny chef. Det har känts riktigt bra.

Men, så klart... Som ett brev på posten... Ett nytt skov... Jag hade hoppats att jag skulle klara mig hela denna vecka ut utan att sjukskriva mig (lovvecka nästa vecka = inga elever, bara annan sorts arbetsdagar). Tisdag var ett riktigt bottennapp och sen dess har jag varit hemma och spenderat mina dagar mellan att rusa på toa och att ligga halvdöd i soffan. Sådana gånger förstår jag inte ens hur jag orkat kämpa och faktiskt varit på jobbet bara ett par dar tidigare... Man blir verkligen sjukare av att vara hemma och känna efter... Mr B har varit helt suverän... Servat mig, hämtat saker, fixat mat och hjälpt till... Han säger inte så mycket men det måste vara frustrerande för honom att se mig i det här skicket och inte kunna göra just något..

Pratade med en god vän igår som i alla välmening frågade hur jag mår. Vad svarar man på det?! "Jo tack, ganska bra, idag har jag bara sprungit på toa xxxx gånger hittills" eller det mer sanningsenliga "Åt helvete" kanske? Hon har tillräckligt med sjukdomshistorik bakom sig för att förstå problematiken med att besvara den frågan... Så vi kom överens om att hon istället ska komma med någon annan kreativ fråga nästa gång vi pratar ;) Det är ju svårt oxå med nya jobbet... Har ju iofs i veckan hunnit prata med min nya rektor om det här så hon är iaf liiiiite insatt.. Men alla nya kollegor... Känns jättejobbigt att inte kunna berätta själv (är ju hemma nu och lär knappast vara där nästa vecka misstänker jag...) och känns skumt att helt plötsligt "försvinna" ur deras värld och vara hemma sjuk... Man vill så gärna avdramatisera allting, förklara. Men samtidigt är det kanske ingenting man gör oprovocerat utan orsak, men iaf... Känns jobbigt. Som idag, när en kollega som ska vicka för mig ringde, frågade om jag var på benen, hur jag mådde, om det var svininfluensan... Vad svarar man?!?!

Det känns så kluvet med den här sjukdomen... Ulcerös Colit, för de som nu inte råkar veta det... Det känns som att det är jag och så är det min kropp... Två i ett men tydligt uppdelat... En kamp pågår ständigt däremellan och min kropp hatar mig. Ibland känns det verkligen som om livet rinner ut genom arschlet på en... Svårt att inte känna så, när man sitter och diarrear blod för 15e gången samma dag...

Allt är så JÄVLA orättvist. Jag tyckte för en gångs skull att mitt liv på ALLA plan började kännas bra. Så kommer den här skiten. Jag hade ju klarat mig så länge den här gången... Känns verkligen som ett nederlag...

Suck. Suck. Suck.

*ledsen*

Lärare smygsurfar oxå...

2009-09-30T10:27:00.003+02:00

Ja... Uppenbarligen ett tag sen sist... Jag har ärligt talat ingen bra ursäkt... Och jag kommer kanske inte be om bot och bättring.. Men försöka kan man ju ;)

Just nu har jag lektion. Vi är i datasalen och eleverna gnuggar grammatik med dataprogrammen... TACK OCH LOV för såna här lektioner för just idag är jag mest bara trött och oinspirerad... Har jag väl iofs varit mestadels under veckan... Så mycket... svammel...

Måste till exempel dra tag i en av mina mentorselever som trots att han går i andra årskurs på gymnasiet inte klarar av att läsa sitt schema... Och ska jag vara helt ärlig är jag inte helt säker på att han ens kan klockan... Pennor vet han hur de ser ut. Om man ger honom en i handen.

Min lilla engelskagrupp av fordons-elever som annars är jättemysig och störtskön att jobba med har muterat till riktiga tonårsmuppar den här veckan. Antar smekmånaden är över och de börjar våga ta ut svängarna lite... Och testa mig... Men så suck dåh...

Så här ser mina vardag ut... Tro nu inte att det här är enda exemplet... Nejnej... (men tro inte heller att det ALLTID är så här):

Elev 1 visar en bild han ritat av en snopp och frågar vad det heter på engelska.

Teacher: Don't you know? The word you're looking for is PAPER. Jeez, boy, that's BASIC English...

Elev1: "nej, inte det... Duhh... Bilden juh!! Vad heter DET på engelska?"

Teacher: "That? What do I call THAT? A crappy drawing! You should get an art class, you seem to need that even more than English..."

åh vad livet är roligt ibland när man jobbar...

Cowboy-festen...

2009-08-30T22:37:00.002+02:00

...igår var trevlig. Kul att alla klätt ut siug.

Ids inte lägga ut en massa bilder, nöjer mig med en på yours truly... ;)

Just nu...

2009-08-29T14:32:00.002+02:00

...tycker jag att Lily Allens låt "Not Fair" är helt underbar!

...knarkar jag Alvedon!

...har jag fått konstigt dille på rädisor!

...ska jag strax åka upp till Maellen för egen liten förfest & förberedelser inför kvällens cowboy-fest!:)

Cachemania...

2009-08-26T22:02:00.004+02:00

Så var visst onsdag oxå över...

Borde skrivit det här inlägget i måndags, men livet kom emellan (dvs; passa på att umgås med vänner istället för att häcka vid datorn hemma!). Ville ändå skriva några rader om helgen som gick... Den var så fantastiskt bra...

Inga barn och inget jobb för nån av oss i helgen så på lördagen åkte vi (på sambons initiativ!!) till Lycksele. Cachade (doh!) en hel del, bodde på hotell, åt en middag dyrare än hotellrummet, var med oss själva och bara... myste. Helt fucking jävla underbart!! Ett av de mest skrattframkallande minnen från lördagens caching är när vi skulle till en cache som låg vid en mur (som tydligen varit skjutbana en gång i världen) bakom ett villa-område. Tydligen var där oxå en tipp för trädgårdsavfall.. För när vi står där med näsan i muren så kom en kvinna med skottkärra förbi och undrade vad vi gjorde... Vi svamlade långt och innerligt om "gömda smultronställen" som man inte vet om men som finns i ens närhet... och massor om skjutbanor... Hon verkade nöja sig med att tro att vi var några underliga gamla-skjutbanefantaster som åkte runt och tittade på mysko saker och så gick hon iväg och skakade på huvudet... Vi hade svårt att hålla oss för gapskratt tills hon hunnit utom hörhåll...

På söndagen var det geocaching-event! D.v.s. vi och tjugotalet andra geocaching-tokar träffades och ja... cachade!! Hets-cachade, skulle man kunna kalla det... Arrangörerna hade lagt ut inte mindre än 20 nya cachar. Lätt trångt och smått hysteriskt när tiotalet caching-gäng körde runt hit och dit och försökte ta alla... Men sjukt jävla roligt! Cacharna var dessutom lite annorlunda, eller iaf på annorlunda ställen.. För att inte ALLA skulle åka till den som var närmast först blev vi tilldelade olika "första-stopp" och sedan var det fritt fram i vilken ordning man ville ta resten... Min grupp (d.v.s. jag, MrB och en kille som heter Jörgen) fick börja med en multi-cache (multi betyder att man tar den i olika steg). För att få fram koordinaterna till steg2 (slutgömman) var vi tvungna att ta oss in i en underjordisk bunker, tränga oss fram till nån elkopplingshistoria och hitta siffrorna där... Den underjordiska bunkern låg uppe på en kulle... eller ett litet berg eller vad man nu ska kalla det... Våra gpser visade ingen väg upp så vi hurtade uppför backen (som vi senare fick höra var en gammal hopp-backe...). När vi kom ut ur bunkern kom nästa gäng... Surt nog upptäckte vi deras bil 15 meter bort... Haha!! Men nu blev det svettigt... att hinna nerför backen till bilen och fram till slutmålet FÖRST innan de... Sa jag förresten att det hade regnat på förmiddagen? Blött, halkigt och eländigt... Jag halkade och slog några volter inte mindre än 3 gånger på nervägen. Det blev en blå armbåge och en vrickad fot.. Men petitesser, hade inte tid att bry mig om det... det var ju bråttomt... När jag så kommer ner-rullande för den F.d. Hoppbacken, leriga byxor, gräs i håret, ångar svett, försöker springa så gott det går med en vrickad fot och flåsar som-vet-inte-vad... Vem tror ni jag möter? Jo, skjutbane-kvinnan från dagen innan!! Hon tittade inte mindre besynnerligt på oss den här gången... Kastade mig snabbt i bilen och det tog en stunds gapskrattande innan jag & MrB kunde sansa oss tillräckligt för att berätta för vår chaufför vad som var så roligt...

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst från den här dagen, så många roliga människor, så många roliga cachar, så många roliga minnen... Men ska inte tråka ut er med detaljer... Lägger ut tre bilder från minnesvärda cachar istället... En bild säger visst mer än tusen ord...

Fiska cache... Oxå en multi... först var vi inne i en blöt och mörk grotta och hittade koordinaterna till ett annat hål i berget... Långt snöre var det...

Över en bergsskreva i skogen eller vad man ska kalla det hade de spänt upp ett stort nät av vajrar... Ut och klättra och vingla för att komma åt cachen... Bilden gör den inte rättvisa... Men inte så att man hade tid att fota så mycket... Det var bara 2-3 meter till marken under...

Ja, trädet är jävligt snett... Syns inte så bra på bilden men det var vatten under... Och ja, jag fegade lite... Men vågade iaf klättra nästan hela vägen upp...

Och dessa var bara några av helgens utmaningar... Men sjukt rolig helg... Nytt rekord, vi tog 42 cachar lördag+söndag... Träningsvärken börjar äntligen lägga sig, foten är nästan återställd och armbågen mer lila än blå... Men jag ler fortfarande... Mera!! Mera!! Cachemania har officiellt inträtt...

Ledig tid. Egen tid.

2009-08-17T11:37:00.003+02:00

Åhh, blir less på den här bloggen. Borde fixa till den. Ids bara inte.

Det är måndag idag och det firar jag med att vara ledig. Imorrn bär det av till jobbet och funderar på att klappa Tinkers gravidmage och sova över där i veckan. I veckan kommer elverna... Ska bli spännande... Men lite nervöst... Men inte lika nervöst som för fem år sen då jag började mitt allra första lärarjobb... MrB har frågat om jag ska ha samma anti-nervös-teknik den här gången... Men nej. (Då hade jag ett par killkalsonger på mig för att iaf kunnat tänka att jag-vet-nåt-som-ni-inte-vet-haha!).

Helgen var skönt lugn. Några glas firar-vin och häng hos en annan Sofia. Trevligt. Ronjas 2-årkalas på lördagen... Många trevliga människor, många speedade barn och gott fika. Som det ska, helt enkelt. Lördagkvällen gjorde jag en soff-typisk protest och stannade hemma med mig själv och drog filten över huvudet och njöt av ensamheten. Helt underbart och ack så behövligt!

I övrigt tänker jag lite extra på en barndomskamrat... vars syster dött. Påminner en om hur dödlig man egentligen är.. Ledsen för hennes skull, fast vi inte har så mycket kontakt numera.

Jag är kär i MrB. Vi hade ju vår svacka i förhållandet, men sen i vintras/våras har det bara gått uppför... Nu har han gjort en grej som... Ja, handlingar säger mer än ord... Det här känns bra, riktigt bra. :) Ba'så att ni vet, lixom!! :)

Nya tider...

2009-08-12T22:52:00.005+02:00

Oj... Nu har det hänt grejjer!!

I måndags förmiddag var jag på arbetsintervju... Vetti rackarn hur det gick till för jag var nervös och blev pladdrig (herregud, satt t.o.m och pratade om caching där under intervjun...). Två personer till skulle intervjuas och vi var alla behöriga.. Nåt rätt måste jag ha gjort eller sagt där under pladdermaratonet för kvart över fyra på eftermiddagen fick jag veta att jag fått jobbet.... Halv nio tisdagmorgon började jag mitt nya jobb...
No more Ökx... men pendling blir det iaf... Nya jobbet är i Skellefteå, men det är ju iaf liiiite närmare... ;)

Det blev ju som lite hux flux helt plötsligt... Största ångesten var att ringa min numera f.d. rektor och säga nej-jag-kommer-tyvärr-inte-att-jobba-hos-er... Detta 4 dagar innan jag ska börja... Lätt ångest där, även om han tog det bra, förstod läget och önskade mig lycka till i framtiden.

Har nu hunnit vara 2 dagar på mitt nya jobb... Jag lever på hoppet att bli mindre förvirrad inom åskådlig framtid... Jag har iaf fixat det viktigaste basic-sakerna:
1) lärt mig hitta till min arbetsplats
2) lärt mig både namn och utseende på den mentorskollega som jag ska dela klass med
3) köpt kaffekort och lärt mig hitta till kaffeautomaten.

Ni ska inte inbilla er att det är lätt att hitta... Det här är ju en ganska stor skola... med 1190 elever!! Byggnaden jag mest kommer att befinna mig i är tack och lov en plans... men förvirrande stor iaf... Där finns som i så många andra skolor korridorer med bokstäver... korridor a, b, c... o.sv. ända till j (förutom i som av outgrundlig anledning rationaliserats bort?!). Inbilla er inte att det är så enkelt att salarna i korridorerna heter a1, a2 etc... Nej nej... Det heter a37, a45, a59 m.m. Ologisk numrering. Rektorn ursäktade det med att hon trodde det hade att göra med hur många steg från en viss punkt de befann sig... Dessutom finns korridorer både på korsan och tvärsan, ett helt rutsystem av korridorer. Varje klassrum har dessutom två dörrar... Ligger en sal mellan korridorerna d och g kan man gå ut i båda, så det gäller att hålla reda... Alla arbetsrum är utspridda lite slumpmässigt här och var över hela skolan och dessutom finns där en massa mysko grupprum som heter roliga saker som Glasburen, Dragspelet, Svengrummet eller Sagorummet (och fler jag inte ens minns). Men som sagt var... Jag har lärt mig hitta till mitt arbetsrum och till kaffeautomaten. Åh, just ja, sent omsider tisdag eftermiddag just innan jag for hem lyckades jag även hitta en toalett närmare mitt arbetsrum... tidigare under dagen hade jag mest använt en längre bort, i personalrummet, för det var den enda jag hittade till...

Som att hitta omkring inte är förvirrande nog så ska vi knappt tala om mina kollegor... Det här är ju då en lite större skola än jag jobbat på tidigare... Här jobbar närmare 100 lärare, 3 rektorer... Lägg på administrativ personal på det, datanissar, skolsköterska/kurator/syo så... vad kan det landa på? 130 nya kollegor kanske? Jag har hejjat på sjukt många av dem under dessa två dagar. Jag har lärt mig några namn iaf, men att veta vad detta fåtal namnkunniga gör, kan jag nog inte direkt säga... Och nästa vecka kommer ju alla många nya elever dessutom...

Men det känns bra. Jag gillar rektorn redan och det verkar vara en bra stämning bland kollegorna och alla talar varmt och eleverna och skolan. KÄnns bra. Dessutom är ju Ske-å kanske inte direkt dagspendlingsavstånd, men... Betydligt närmare än Ökx... Trots att jag inte ville dit, trots att jag fick veta att jag fått ett uselt schema som nästan omöjliggjorde pendlingen så känns det väldigt konstigt och lite ledsamt att lämna Överkalix... Jag har ju trots allt varit där de senaste 2,5 åren... Och trivts väldigt bra... The end of an era... Eller som F.D. Rektor sa när vi pratade.. "Nejmen?! Jag insåg just att nu försvinner ju du huxflux bara så där från vår värld, utan avslut och allt... Det känns ju väldigt konstigt!". Jag kommer faktiskt att sakna rektor och kollegor där... Men det känns väldigt skönt att slippa träffa mina högt älskade elever... (ja, jag sörjer dem fortfarande... har aldrig under mina fem år som lärare tagit så här lång tid på mig att släppa elever..)... Och ja, jag skrev inte fel, jag menar det jag skrev - att det ska bli skönt att slippa träffa dem... För... eftersom det inte skulle varit jag som tagit hand om dem... Och det hade varit svårt att träffa dem och utan tvekan få frågan "men varför du inte lärare?!?!". Det går ju inte ens att förklara skolekonomi och omplaceringar på ett begripligt sätt för dem... Att jag gärna skulle vilja vara med dem men att det inte är jag som bestämmer... Lättare att acceptera kanske att jag har ett annat jobb som inte är på samma skola eller ens samma ort... Men åååhhh, de finns i mitt hjärta och mina tankar... Mina guldklimpar, min älsklingsklass ever... Nåja, nu ska vi inte bli nostalgiska. Istället borde jag kanske gå och sova eftrsom jag klockan 8.30 imorrn ska befinna mig i Skellefteå igen... På mitt nya jobb... Jag har knappt fattat det än... Bara så där... Men det känns bra.

My name is Connor, Sarah Connor....

2009-08-07T19:17:00.004+02:00

Haha MrB's ygnsta son sitter bakom mig i soffan och spelar GuitarHero på PS. Kläckte ur sig en sån kul kommentar nyss... "Ååååååååååhhh, nu minns jag!! Det var ju den HÄR låten jag var så less på när jag var 4 år!!"

Jag har en vän, en tjejkompis. Vi älskar varandra till döds, vi har genomgått en hel del under tiden vi känt varandra... Vi liknar varandra i tycke och smak... Vi har likadana skor... Tro fan inte att min mobil smittas och får samma cp-fel som hennes. D.v.s. att den visar fulla prickar men hallucinerar ändå att den inte har någon täckning... Så min mobil är officiellt död nu. Pensionerad. Använder för tillfället MrB's gamla, vilket innebär att majoriteten av alla nummer har jag inte (ja, jag tänker oxå på den där tv-reklamen om backupper nu. Det hjälper inte. Föga konstruktivt så här i efterhand.). Ja, jag skulle kunna gå in i gamla telefonen, böka över allt till datorn och till den här telefonen igen. (MEN HUR JOBBIGT ÄR INTE DET?) Dessutom är ju detta ett ypperligt tillfälle att rensa... Anyhow, har som skrivet var, MrB's gamla mobil, tänkte se om man kan hitta ny på Nolia imorrn. Eller nån annanstans. Så eventuella läsare kan väl gärna skicka ett sms och hojta till så jag får era nummer igen... fast efter helgen, typ. Eller på söndag. Eller nåt, typ. På tal om telefoner så har jag utsett Persikan till V.I.P. i min telefon. Hon har dispens att ringa näääääär hon vill (en titel och förmån jag gissar P skulle vilja ha, han aspirerar iaf på den genom att ringa så ofta han bara kan, oftast när jag är upptagen med annat... ;)

Annat lite kul... Jag har fått 1) en ny titel och 2) ett nytt smeknamn. För att i sann soffiansk anda börja bakifrån så är Nummer två (nya smeknamnet) Terminator-Sarah Connor (även om jag idag upgraderades till Gestapo). Nummer ett (titeln) är "cock blocker" eftersom min kompis (hädanefter även känd som Husdjuret) tycker jag är så fenomenal att rädda henne från tröga raggande pojkar på krogen (alla som nånsin sett mig full sitter nog och med händerna för öronen och nickar förstående nu...). (förstår ni vartåt vi är på väg...?). Nya Smeknamnet fick jag således av en pojke efter att han stött på Min Nya Titel och fått utstå en hel mängd av nejnejnej och fyyyyyyyy efter att otalet gånger försökt förföra Husdjuret. HA, säger jag bara!!

Bläh

2009-08-03T01:59:00.003+02:00

1) Jag är förkyld (irriterande)
2) Min mobil är osamarbetsvillig (frustrerande)
3) Det piper fortfarande i mina öron (ännu mer irriterande)
4) Sommaren är snart slut (sorgligt och tragiskt, har knappt ens märkt att den börjat...)

Annars så har väl sommaren fortsatt på samma sätt som innan... Geo-caching, vin på balkongen och framtidsångest.

Inget nytt under solen i den här delen av världen.

Hösten...

2009-07-25T12:46:00.003+02:00

Min pappa kan verkligen konsten att trycka på mina knappar. Inte med flit förvisso... Men ändå... Han började bara tjata om hur lite jobb som är ute och om jag börjat packa för hösten. Nightmare. Blev ledsen och den uppstressade framtidsångestkänslan jag tillfälligt förträngt tittade fram igen. En oförstående sambo som tycker att jag bara borde ignorera honom gör inte saken bättre.

Vill inte. Vill inte. Vill inte.

Vill. INTE.

La despedida de MayLynn...

2009-07-23T22:08:00.003+02:00

Vi har slagit nytt rekord i att smutsa ner på fest och efterfest... 57 glas och koppar att diska idag... (Bara ett glas som gick sönder inatt, nästan rekord det med...). En hel hög tallrikar dessutom och torr tacos-köttfärs över hela lägenheten. Nya balkongmattan är invigd med spill och smulor och av någon anledning låg där både tuggummin och tamponger.

Jag la mig iaf innan festen var slut (duktig kicka! Eller he...). Men vad gjorde de med brödrosten efter det?!

Våga Vägra Titel

2009-07-22T15:54:00.004+02:00

kl. 15.43

Ikväll kommer det massa folk hit på tacos och vin (eller öl). Inte lust egentligen, jag vill bara dra en filt över huvudet. Ungefär så jag känt mig resten av veckan. Ergo tänker jag dra en filt över huvudet i soffan och dum-glo på cykel-fjantar i Tour de France.

Dessutom piper mina öron fortfarande.

Dagens bloggande utgår till förmån för framtidsångest och allmänt depp-tillstånd.

kl. 18.54

Salsamusik ur högtalarna och maten börjar ta form i köket (ett plus att jag knappt behövt göra nåt, det har killarna tagit hand om). Jag har druckit ett glas vin på fastande magen. Hungrig som fan.

Ont i huvudet, men på lite bättre humör iaf...

Google is my friend...

2009-07-20T02:43:00.004+02:00

För det första kommer jag snart att bli galen. Jag verkar ha fått tinnitus på gamla dar, eller så har bara öronen gett upp och gått trasiga. Sedan lördagsnattens äventyr på Båten så har jag haft ett konstant tjutande i öronen heeeela dagen. Man kan bli grinig för mindre...

För det andra så... Things to do when you think you have nothing else to do... Drack sent te med min goda vän Samira. Konversationen som började med att reda ut vad som egentligen hände i helgen slutade i överdos av gamla Joelbitar-avsnitt. För eventuella läsare som inte vet, så var Joelbitar ett barnprogram om en 6-årig pojke med Downs Syndrom som visades för länge sen (slutet på 80-talet typ, kanske?). Främst minns man väl intro-sången... "Kommer du ihåg...". *shrug* Joelbitar har en egen wikipedia-artikel, det ni!! Av nån outgrundlig anledning tittade vi iaf på ett antal Joel-avsnitt.. Sverige censuerar vissa videos och dylikt på youtube (och tjatar om att det materialet får inte visas i ditt land), men mängder av Joelbitar är visst okey. WTF, liksom? Så vi tittade på Joel som demolerade en snigel. Joel som åt gamla löv. Joel som åt gräs. Joel som skrek för att han inte fick äta gamla löv och gräs. Joel som fyllde år. Joel som skrek för att han inte var nöjd med sitt paket. Joel som åt tårta. Joel som drack målarfärg. Ja, ni som minns vet ju själva hur det var... Med tanke på att a) han verkade stoppa alla lösa föremål i munnen b) hans brist på social skills och c) att han skrämmande ofta sprang omkring naken började vi fundera över hur "Joelbitar - The grown up version" skulle se ut... Joel som springer naken på puben och har som raggningstrix att skrikande bita i tjejerna och barinredningen?

Needless to explain föddes här den allvarliga funderingen;
vad gör Joel egentligen idag? Lever han?

Detta föranledde en alldeles för lång stund av googlande efter Joel The Adult. Det verkade som om det var en fråga som skrämmande många andra på nätet ställt sig, vi hittade massor med diskussionstrådar och blogg-funderingar... Svaren varierade... Allt från att han dött som 11-åring till att han kvävts till döds av en cheeseburgarepå McDonald. Det som verkade vara den seriösaste bloggaren (som skrivit 3,5 stycken dagsanteckningar om "Jakten på Joel") menade att han levde och att spåren slutar i Jönköping. Vi blev glada. Joel lever! :)

Själva hittade vi fotobevis på att Joel iaf uppnåt vuxen ålder (numera 27 år, verkar det som) och att han för några år sen blivit hotad med stryk om han inte tecknade 3 mobilabbonnemang, vilket han såklart gjort eftersom han blivit rädd och var nu skyldig 15 000 kronor i telefonskulder.
Stackars Joel! Men han lever iaf, ibland får man glädjas åt det lilla ;)

hemma nu...

2009-07-18T03:40:00.004+02:00

...å väntar på att Mr B oxcå ska komma hem från jobbet. Det går lite långsamt, tur det inte är live uppdatering (ifall nån nu skulle följt det den här tiden). Skriva alltså.

Klockan är 03.40. Just hemkommen från en sjukt rolig kväll. En vanlig (lugn) fredag) i soffe-världen. Hamnade på Lottas för nåt "lugnt glas vin & tjejpladder" med Samira. Vin blev det iaf... Om jag ska summera kvällen så... vk-gubbe(hunkIg?), har blivit raggad på irl av en människa som redan raggat på mig på nätet (fast han nog kommer nog inte ihåg det, alternativt kopplade inte vem jag är), haft en inlandsbo som gråtit (ja, bokstavligt talat!) på min axel över livets förtretligheter, sagde inlandsbos kompis bad om mitt nummer (å sin kompis vägnar) eftersom "vi verkade ha en sån connection som var ovanlig - alltså att han öppnade sig så för nån" (fast jag flera ggr påtalat min sambo existens), nästan lovat att börja träna vattenrugby (för det verkade som en bra idé just då), blivit bjuden på nattamaten på Max efter att jag och Sammi kidnappat en telefon och lekt sekreterare - och fått en flicka (ur telefonboken) att komma dit. Dessutom lyckades jag hitta igen cykeln jag söp bort i måndags! :)

En lugn och helt jävla vanlig fredagkväll med andra ord.

Ibland är jag trög...

2009-07-15T23:55:00.003+02:00

...ibland är jag lite snabbare. Titta, flera blog-inlägg på en gång.

Idag har vi varit iväg och cachat i Vindeln å ikring där. Men jag börjar komma ihåg att oömma kläder och bekväma skor är bra saker att ha... Inte bra är att försöka klättra uppför i en skog när det nyss haglat. Det är halt och jävelblött. Det kändes mer som att halka/simma igenom skogen än att gå... Ingen hit direkt. Brännässlor är inte heller nån super-hit. Svida ajaj på arm och ena skinkan. Ja. Det var så. Jag satte mig nästan i fanstyget. Av misstag, I might add.

I brist på bättre inspiration (tycker jag är okej nu) så lägger jag ut en bild på en mumie vi stötte på idag under caching-turnéen...

(klicka för större bild)

Migrationsverket...

2009-07-15T23:21:00.003+02:00

...är konstigt. Jag har hjälpt (försökt hjälpa, snarare) M-L att förlänga sitt besöksvisum. Allvarligt talat, vad förväntar de sig för svar på den här frågan... Notera att den är tagen direkt ur ansökningsformuläret...

"Om du inte skulle få beviljat förlängt visum, reser du då frivilligt tillbaka till hemlandet?"

Födelsedagar...

2009-07-15T23:11:00.002+02:00

Sedan hemkomst från det Norska landet har jag mest snufflat runt och försökt förgylla födelsedagar...

I måndags var det Tant som skulle firas. Även om hon har ett större kalas på lördag tyckte jag ändå synd om henne eftersom hennes sambo var på rymmen... Så klart man styr upp lite mys då! :) Pratade ihop mig med Tattysen och knatade över med lite överraskningar som nog uppskattades.. Jag bakar inte. Ever. Gårintekanintevillintefårinte. Men för Tants skull gjorde jag ett försök... Och kors-jävlar-i-lilla-lådan... Det blev faktiskt riktigt gott... Dessutom fick hon roliga presenter... Och jordgubbar och grädde... Och när jag tidigare på dan var å köpte jordgubbarna kunde jag inte låta bli att köpa med mig en stor hög bigarråer som jag vet att hon älskar... (och jag är fortfarande grymt imponerad att hon kan slå knut på kvistarna i munnen!!)

I tisdags var det lillasysters tur att fylla år, hela 30 till och med (Obegripligt att hon är så gammal!!). Först familjemiddag med hela vår familj + hennes make + hans föräldrar och syster. Trevligt... Och därefter droppade in lite folk till tårtan.. Syster Yster hade bett alla ta med ett foto på sig själv. Det fotot skulle pysslas in i ett litet album och så skulle man skriva en hälsning till henne. Superskoj idé tyckte jag, måste jag nog återanvända vid tillfälle... ;) Jag hade oxå skojat lite med lillasyster.. Hon fick en picknick-korg av mig, med frukt. Jag ursäktade mig och skyllde på att vi varit i Norge och jag inte hunnit köpa present men att frukt iaf var nyttigt. Hon tackade och tyckte det var bra ändå. Men hon missade grejjen ju... Så jag fick lite diskret be henne titta efter i korgen... för under all frukt hade jag gömt 6 stycken paket... *fniss*

Nu är det nog mest bara Sammi jag har kvar att fira (och så då Tant-kalaset på lördag). Sami fyllde år när jag var i Norge, trist att jag inte kunde vara med och fira henne då... Men... snart kanske... :)

Norge-resan...

2009-07-15T22:58:00.002+02:00

Roligaste diskussionen från hemresan... Mellan Mr B & Tonårsdottern...

Tonårsdottern: Pappaaaaa, kan jag få en nektarin? (sagt efter tjugo minuters bilresa)
Mr B: Nej!
Tonårsdottern: Jamen VARFÖÖÖÖÖÖÖR?
Mr B: För att det ligger längst bak i skuffen dit ingen av oss når och vi har kört för kort för att stanna redan.
Tonårsdottern: Men hallå, jag är TONÅRING, jag måste äta hela tiden!

I övrigt var Norge-resan fylld av klättrande på fjälltoppar (needless to say; för att hitta cachar!). Mina ben ömmade och jag har nu sett Bodö från varenda vinkel som finns. Ja, kanske inte den utifrån havet då kanske... Att vara hemma hos någons mamma innebär att man äter hela tiden. Man hinner inte ens komma på att man är hungrig innan det ropas att våfflorna är klara... Ja, osså då dopet...

Dopet var en historia för sig... Det tog plats i näst minsta kyrkan jag varit i... Åh, så segt det är med gudstjänster... Massa psalmer på norska, obekväma bänkar, nattvard och hela miditvitten! Av outgrundlig anledningar var JAG tillfrågad att vara fadder för barnet ifråga, Mr B's systerdotter. Av lika outgrundlig anledning hade barnet fem faddrar till (eller kanske just därför...). Jag vet inte jag, men SEX stycken faddrar... Är inte det väääääldigt många?
Efter dopet åkte faddrar & släktingar (eller snarare vi släktingarna som var faddrar och resten av släktingarna), allt som allt 18 personer, till en hyfsat fancy restaurang för att tillsammans inta TRE rätters middag med kaffe och tårta efteråt... Alltså... För ett dop?!?!?! Och tro inte att det inte hölls tal... Barnets mor, barnets faster (en annan av faddrarna) och barnets farfar höll alla varsitt tal... Hela sammankomsten tog en evinnerlig tid... Dels är jag väl inte jättemycket för familjesammankopmster och särskilt då inte utdragna ena när man sitter å väntar på att komma iväg eftersom man har 65 mil hem att köra... Men maten var god och det var trevligt nog.

Och framför allt... Vi kom hem till slut! :)

Livets små førtretligheter...

2009-07-10T17:18:00.003+02:00

Jag ær kvinna vilket bevisas genom att jag en gång i månaden bløder ur underlivet. Ni vet hur det ær, iaf ni kvinnliga læsare. Ja, med undantag då av My Best Friend (*nynnar Hello Saferide*) som har super p-pillrena som slarvat bort hennes mens och istællet før bindor & tamponger ær hon månadsførbrukare av graviditetstest. Mens ær iaf bra som en månatlig bekræftelse på att "Nope, not knocked up this time either". Dæremot kanske inte lika trevligt nær man nu får mens och råkar vara på semester... Oavsett om man anvænder tamponger eller bindor så behøvs de ju bytas med jæmna mellanrum... Kanske inte helt lætt nær man ær ute på tur och åker bil/ær ute i skog och mark større delen av dagen. Det ær heller inte roligt nær man inte ær hemma hos sig och hittar... MrB-førældrarna har som de flesta unga killar eller gamla mænniskor ingen sopkorg inne på toaletten. Vilket upptæcktes efter att bindan bytts.. Men vad fan ska man då gøra av den?! Førsøkte smyga ner den i køkssoporna, det blir bra, tænkte jag och øppnade luckorna... Næsta problem; sopsorteringen. Hur sorterar man...? Kompost, papper eller plast? Ja, i alla fall inte det førstnæmnda... *klia skalle fundersamt*
Och inte ær jag så sugen på att fråga heller... "Jo du Sværmor R..."
Nej tack!

Dagens inlægg ær deikerat till den Ångestfyllda Læsaren och kan ses som ett bi-spår till hennes tillhørande ångestfyllda blogg, avdelning sopsortering!

UPPDATERING:
Læmplig sopkorg lokaliserad. Så fånigt glad man kan blir før så lite ibland.. Inne i badrummet, så klart. Ja, alltså dær duschen och badrumsskåp finns. Men inte inne på toaletten. Dær jag byter objekten i fråga.

Ack, dessa i-landsproblem...

Hello, this is Norway calling...

2009-07-10T11:46:00.003+02:00

En kort osorterad uppdatering från turen till Norge...

Linn underhøll oss hela vægen med Norge-historier, som uppværmning.. Den elakaste vinnaren blev utsedd till... "Vad sæger norrmænnen nær man blåser dem i øronen? - Tack før påfyllningen". I øvrigt var det en del cachande på vægen hit. Barnen ledsnade till slut och utsåg oss till caching-beroende och "kan vi inte åka NÅNSTANS utan att ni ska cacha?!". Vaddå?? Våra 15 stopp, typ, gjorde bara att ersan blev 11 timmar... Vi som var ut och stræckte på benen tyckte det var skønt med pauser, men væljer man att sitta kvar i bilen hela tiden så... Annars så... en del cachande i Norge, klættrande i fjæll och berg, luktande på tång & saltvatten, sværmors mat, runtflængande, træffa B-slæktingar och læsande (fast har bara hunnit med 1,5 bok...). Har fotat en massa men det kommer nog upp først efter hemkomst...

NU ska vi ivæg på "en tur te byen"...

Over and out før denna gång.

Soundtrack of my life, part 1

2009-07-07T16:41:00.003+02:00

Antar iaf att det blir mer to come. Diskussionen som gått varmast i umgängeskretsen* på sistone är den om "Soundtrack of my life". Ni vet, om din liv var en film, vilka låtar skulle vara med på soundtracket till den filmen? Under dessa diskussioner har vi kommit fram till några olika typ av möjliga Soundtracks:
- "Soundtrack of my life" på rent tematiskt plan. T.ex. "Åh, den här låten är bra och handlar om grönsaker och passar mitt liv därför att jag är vegetarian", typ.
- "Soundtrack of my life" - kronologi, del 1. Favvorit-låtar genom åren
- "Soundtrack of my life" - kronologi, del 2. Välj en låt som kommit ut varje år du levt.
- "Soundtrack of my life, the friends' version" . Helt enkelt att utgå från människor i ens liv, nutida eller dåtida, med en låt som symboliserar just dem.

Har grävt fram en gammal version jag gjort för 6 år sen... Jag vidhåller förvånansvärt många låt-val, men tänker se över den en gång till innan jag bestämmer mig för att lägga ut den här...

Vilka låtar skulle ingå i DITT soundtrack?
Tänk på den du, en regnig dag som denna! :)

* = innersta kärnan av nördar/underliga filurer jag umgås med på daglig basis. Typ.

Geo-caching...

2009-07-06T21:07:00.004+02:00

Efter att ha tänkt det en biljon gånger och sedan fått milt påpuffande så är det väl dags att uppdatera det här...

Jag börjar få lite sommaren-är-snart-slut-ångest. Det fina vädret tog slut. Jag vet fortfarande ingenting om hösten. Källorna till ångest är outsinliga.

En stor del av sommaren hittills har gått ut på att geo-cacha med sambon. Så jag tänkte att jag skulle skriva lite om det, vet inte hur insatta läsare jag har. Jo, närmast sörjande kretsen som blivit trakasserad i vår jakt vet nog mer än väl... Anyhow! Geo-caching är en modern sorts skattjakt. En sorts GPS-orientering. Det finns lite olika varianter av cachar...
1) "traditionella" cachar. Någon lägger ut koordinater, man åker dit och letar tills man hittar "burken". Oftast, men inte alltid, kan man få en extrahint samt att iaf få veta hur stor (eller liten) burken ifråga är.
2) Multi-cachar. Koordinater till ett ställe som skickar en vidare till nästa. O.s.v.
3) Mystery-cachar. Här får man inga koordinater utan måste lösa ett "mysterium". Det kan till exempel vara att lösa en gåta/problem, lokalisera var ett foto är taget, etc.

Jag gillar kategori 3 bäst. Det tilltalar den där kunskapsnörden i mig.. Meningslöst googlande is my friend. Har googlat på allt från dna-strukturer, nordisk mytologi till hand-alfabet.. Ja, och många många fler underliga saker... Från början var jag väl så där måttligt intresserad när sambon drog igång den här hobbyn och släpade med mig... Men efter hand har jag fastnat allt mer... Det är kul och spännande att gå på skattjakt, det är utmanande att lösa uppgifter, man har en god orsak att ta sig ut och framför allt, man upptäcker platser och saker i stan man inte visste fanns... Dessutom är det en hobby som passar bra att kombinera med en annan av mina hobbies - fotografering! :)

Det har varit en himla massa cachande kors och tvärs... 78 stycken har det blivit bara sen jag fick sommarlov (om jag räknat rätt).

Egentligen hade jag tänkt lista de roligaste cacharna oxå, men det inslaget utgår. Har försökt skriva det här inlägget i 1,5 timme nu och telefonen har ringt och stört två gånger och där kom en kvällsfika emellan dessutom. Bäst att uppdatera nu innan någon annan familjemedlem kommer och kräver dator-tid...

För eventuellt intresserande så finns allt på GeoCachingSajten .
(Ja, det är en länk som man kan trycka på...)

Ett år äldre, ett år klokare...

2009-07-01T23:11:00.004+02:00

Jahapp så har man fyllt år igen...
En lätt underlig födelsedag... Dels hörde Exet V av sig först klockan ett... han brukar annars inte vara särskilt många minuter sen... Och dels så fick jag INTE EN ENDA gris... WTF, lixom?? Hur gick det till?? Det har inte hänt sen... Minns inte ens... Däremot fick jag bland annat många intressanta böcker och ett alldeles eget rim av en riktig poet, det ni!

Min underbara Mr B lagade mig en fantastisk middag. Kanske underligt komponerat för andra, men den innehöll nästan alla mina favorit-äta-saker, bara potatisgratängen som saknades... Annars så var det; korv, honungs/balsamvinägerkokta rödbetor och ugnsstekta morötter, all of which I just lööööööööv! Ja, osså potatissallad i stället för gratäng dårå... Och mitt absoluta favvo-rosévin till. Han vet vad jag vill ha, den där Mr B. :)

Ser det bara inte läckert gott ut?

I övrigt var födelsedagen som den skulle... Först har jag bjudit in en massa folk till kalas. Sen blir jag less av att gegga ihop tårtor och tjafs, svettas och stökar till köket, yr runt för att panikstäda resten av lägenheten. De obligatoriska tårtorna är: Cappucino-tårtan som är så vansinnigt god, men kladdig att göra (nu vet jag för övrigt att i brist på konjak funkar det att hälla Triple Sec i den i stället) och så en vanlig tårta med den obligatoriska grisen. Sen kommer alla gäster och jag blir less på att det alltid är så varmt och trångt med så mycket folk och stök här. Sen firar vi, äter gott, dricker gott och har trevligt och jag glömmer bort att jag bara några timmar tidigare svor på att jag aldrig mer skulle ha födelsedagskalas...

Gristårtan... :)

Precis som hör sommarkvällarna till blev det umgänge på balkongen med vin & kedjerökning till... inte så farligt sent. De sista gästerna for vid två-tiden och sen satt jag och Mr B kvar och myste och tittade på blixtarna, lyssnade på åskan och regnet och hade trevligt alldeles för oss själva! ;)

Dagen idag har varit soft och skön. Mys-hängde hos Mia hela kvällen... Käkade jordgubbar... Käkade grönsaksstavar... Snackade skit och såg en besynnerlig film innehållande bland annat 4 knark-skallar, 5 militanta veganer/djurrättsaktivister, 1 rysk cirkus, 3 lappska same-maffiosos och en nerknarkad elefant som blev polare med en älg...

Här är iaf trailern....

(Ja, det var en länk som man kan klicka på...)

Over and out for tonight...

Mental note to self

2009-06-27T14:47:00.001+02:00

Jag ska aldrig mer dricka alkohol.

Gala-middag...

2009-06-23T01:47:00.005+02:00

Jahapp, så är det egentligen tisdag, men i min värld var det söndag igår. Vi hade en sån där Soffan-MrB-traditionell middag-med-vin-&-vänner då... Lite skumpa för att fira sommar & semester... God mat, gott att dricka, god mat, goda vänner och skönt väder... Behöver jag ens säga mer om kvällen? It was FABULOUS, my darlings! ;)

En kväll som dock lämnade några frågetecken...

Hur kan man få kaffefläckar på byxbaken? (beats me...)
Hur många glas kan 7 personer använda? (Alldeles för många, närmare bestämt 22. Samt 8 koppar)
Hur många glas gick sönder? (Bara 2)
Hur mycket hatar grannarna oss nu? (Vill inte veta....)
Hur många mil bort hördes våra högljudda skrattfyllda pinsamma balkongdiskussioner? (En så där 3-4 skulle jag gissa....)
När gick vi och la oss? (Säg det, säg det... 4 kanske?!)
Varför har jag ont i ena foten? (Jag tror det kan vara kombinationen av vin, testflygning & vilt salsa-dansande med stans charmigaste bög!)

Som ni säkert förstår var den här dagen ruggigt trög-startad... När vi till slut på kvällssidan piggnade till, åkte vi ut på lite geo-caching. Var till en cache ute i skogen. Jag har sällan sett så¨aggressiva myggor. Och i såna kopiösa mängder. De attackerade oss och en stor svärm gjorde sitt för att eskortera oss kilometer-promenaden tillbaka till mil. *SHRUG* I vintras klagade jag på att snö-pulsande förtog lite av nöjet med cachandet, men efter idag vetti fan om det inte är att föredra....

Ah well... Bedtime för morgondagens utflykt och äventyr...

Midsommar...

2009-06-21T00:10:00.008+02:00

Firades hela dagen lång ute i Holmsund hemma hos Syster Yster och make tillsammans med Mr B, mamma och pappa, samt farbror Ola. Mamma och pappa firade dessutom 40årig bröllopsdag (egentligen idag, om man ska vara petig). Så för att fira detta hade vi (jag & Mr B och en del Syster oxå) styrt upp all mat & lekande så mamma fick mest sitta still och göra... Ingenting. Frustrerande nog, för henne, I might add. ;) Fast hon fick några vinglas som tröst... ;)

Menyn blev iaf följande:
LUNCH-menyn:
Sill-lunch med nubbe, potatis, 3 olika sorters sillar, gubbröra på Malaxlimpeskivor och ägg så klart! Gott gotti gottgott!

MIDDAGsMenyn:
Förrätt:
Toast med rödbetor kokta i balsamvinäger&honung och getost
Huvudrätt:
Ugnsstekta grönsaker & potatisklyftor, bacon-inlindad inbakad fläskfilé med rödvinssås å keso-sallad.
Efterrätt:
Frukt i ugn gratinerad med kokosflingor & After Eight. Glass.
Och så jordgubbar så klart! :)

En traditionell Midsommar firas hemma på Boheden. Punkt slut. Nu blev detta ingen traditionell midsommar, men det hindrade inte mig och Syster Yster från att koka ihop traditionellt fåniga lekar & tipsrunda. Tipsrundan ställde underliga frågor om deltagarna (med 1, X, 2 - alternativ!).
1. Vem är sexigast?
2. Vem är sötast?
3. Vem är störst i käften?
4. Vem suger bäst?
5. Vem är mest uppblåst?
6. Vem är rakast?
7. Vem är grisigast?

Sedan lektes fåniga lekar för att göra facit till tipsrundan...
1. slå flest 6or med en tärning på 6 försök
2. Vem kan äta en hel munk utan att slicka sig om munnen
3. vem som fick in flest marshmallows i munnen
4. vem drack snabbast upp ett glas (alldeles för starkt blandad) saft
5. vem kunde fortast blåsa upp en ballong så den sparck
6. snurra 7 varv och springa snabbast till brevlådan
7. deltagarna får en nylonstrumpa över huvudet. Sedan ska en person bakom sakta dra av den. Grisigast look vinner.

Kvällen fick ett betydligt senare slut än tänkt... Men vi hade himla trevligt. Med ganska mycket vin och en del whiskey. ;)

Jag ber om ursäkt för det långa inlägget och att bilderna läggs i lång rad. Jag gillar inte blogspot. (Vjeko, Hjäääälp. Jag vet. Jag ska. Strax). Bilderna är iaf klickbara för liiite större variant.

Finally en gnutta sol...

2009-06-18T17:53:00.003+02:00

Egentligen hade jag tänkt skriva mer om helgen i Luleå.
Egentligen hade jag tänkt skriva om hur jag försäkrat min goda stjärna på himlavalvet genom att igår agerat flyttgubbe till Lady Di och idag varit flyttgumma åt en ny diskmaskin till Mia (ett äventyr som gav mig ett fult sår på halsen. Ja. Jag är Soffan, ergo kan jag få det. Bara så där!).
Egentligen hade jag tänkt skriva om gårdagens caching-äventyr, myggbett och middag med May-Linn, Jorges syrra som är på besök från Honduras.

Jag hade även kunnat skriva om fika-dejter (fika i plural, d.v.s. fikor, funkar helt enkelt inte på svenska. Även om det är grammatiskt korrekt), om uppryckning ur slapparträsket, om uppstyrande av hela helgen, om shoppingäventyr på köpgalna Strömpilen.

Men allt detta är, som man säger, en helt annan historia. Eller kanske flera.
Solen skiner ute (för-en-jävla-gångs-skull). Det måste utnyttjas...

Sol + ledigt = rosé-mys på balkongen!

Ha det gott där ute! :)

Sommarlov...

2009-06-16T19:07:00.003+02:00

Jahapp... Så har man sommarlov. Eller iaf ett halvt betalt sådant. Arbetslös. Med massa ångest för hösten. Sucketipust.

Det är jobbigt att ha lov. Jag har varit hemma i snart två dygn. Det känns inte bra!
Det enda vettiga jag gjorde igår var att åka till Mia och fika (och titta på Dora the Explorer) med henne och Ronja. Kvällen kändes ap-lång. Men så klart... Jag är ju van vid att a) jobba större delen av kväll eller b) åka buss eller c) ja.. fredags- eller lördagkvälls-slarva. En hel ledig kväll hemma... Som jag har längtat! Och jag kände mig mest rastlös och lätt uttråkad hela kvällen. Ska det va så?? Och idag... ÄNTLIGEN Sovmorgon (blev väckt av jobb-samtal igår). Nehepp, vaknade klockan tio och kunde inte sova mer. Det gjorde för ont i ryggen att ligga kvar i sängen. WTF, liksom?? Ska det va så??

Idag har jag inte heller åstadkommit något vettigt. Målet för dagen är att diska och iaf packa upp ett par väskor.

Så hoppas jag att detta bara är en tillvänjningsperiod.

Helgen spenderades i Luleå på FrimurarOrdens 100-års firande. Orkar inte skriva så mycket om det nu, lägger in en bild på mig & Mr B, redo för kalas-middagen!

Jahapp dårå...

2009-06-12T13:12:00.003+02:00

Okey... Count down... Klockan är nu 13.13... Alltså är det 47 minuter tills min buss går (ergo; typ 37 minuter tills jag lämnar bygget). Känns konstigt... har inte bestämt mig om jag kommer tillbaka, med tanke på "försämrade villkor" för en bortskämd flicka som jag. Eller bortskämd var kanske fel ord...

Har hållit på hela veckan att rensa min arbetsplats. För att vara jag har jag tyckt att jag varit oerhört strukturerad och duktig hela läsåret. Duktig på att hålla ordning och sätta in saker och ting i pärmar, inte tappa bort elevers prov och inlämningar etc. HUR I HELVETE kan de då komma sig att jag slängt minst en halv sopsäck papper?? Varifrån kom de?? Hur hamnade de i mitt arbetshörn?? Varför var de i en sån oreda?? Hur många papper kan ett skrivbord med två hurtsar + 5 vägghyllor rymma?? Varför kom jag inte ihåg om jag satt in kopior av alla papper i pärmar så jag var tvungen att gå igenom både pappersmassan OCH pärmarna?? Men nu är mitt arbetsliv här reducerat till några staplar på ett hyllplan... Jag har arbetat hååååårt. Puh!! Jag vill aldrig mer sen en stencil igen på.... länge...
Hade dessutom överlämning till mannen som tar efter mig. Jag är INTE nöjd med situationen och jag är orolig för mina elever och min bästaste kollega som jag har ett sånt gott samarbete med... Hon kommer att få dra ett tungt lass nästa termin... Och som sagt var, jag litar inte på att han kommer att vara bra för mina elver, och det beror inte bara på att han inte är jag... Min finaste klass... Fan vad jag kommer sakna dem!! Såg iaf till att förklara saker och ting väldigt noga för Nye (Neurotiske) Mannen. Såg till att visa myyyyyyyycket av vad jag gjort och hur jag har arbetat. Förhoppningsvis gav jag honom prestationsångest, för till slut sa han "det märks att du verkligen gillar det här... du verkar lägga ner väldigt mycket tid...". Svar ja. Jag har jobbat hårt för att få ALLA i den här klassen framåt, under de omständigheter som varit. Jag vet att jag har gjort ett bra jobb. Inte bara från bekräftelsen av elever och kollegor, men när rektor, flyktingsamordnare och kommunchef alla önskar att det inte varit som det varit så de kunnat behålla mig...

Vi hade skolavslutning i onsdags... Jag såg iaf till att avgå med stil... Förra veckan tog jag med min älskade kamera och tog klassfoto. På avslutningen fick alla elever varsitt personligt scrappat "trevlig sommar"-kort och kopior av de klassfoto och gruppfoton jag tagit. Många kramar. De vet inte att jag inte kommer tillbaka till dem i höst... Ville inte oroa dem redan nu... De gick ju i taket i januari när de missförstått mig och trott att jag skulle sluta (när jag pratat om en annan lärare) och marscherade iväg till flyktingsamordnare och klagade. Då hade vi arbetat ihop 2,5 månad.... Nu har det gått 4,5 månad till... De lär få en chock i höst och inte bli glada... Jag blev tårögd av elevernas avsked... (några av kommentarerna har jag fritt översatt... det lär vara uppenbart vilka ;) )

"Många många månader jag inte träffa Sofia, men nu jag kan titta på foto och sakna"

"Jag tänka micke micke miiiiiiicke på lärale hela sommar"

"Jag tänka nuuuuu agosti börja skola igen"

"Tack för allt, skolan och allt annat extra du hjälpt mig med. Du är en snäll och välsignad ängel. Tack för det fina minnet på avslutningen"

"Tack Sofia för att du stått ut med en trögskalle som jag. Tack för ditt tålamod och slit. Vi får se om det händer något över sommaren och så ses vi till hösten. Kampen fortsätter"

"Sofia micke bra lärare. Mari vill inte praktik. Mari vill skola Sofia!!!"

A well... The end of an era...
*silent sob*

Lycka är....

2009-06-05T10:33:00.003+02:00

Vaknade av att mobilen durrade trots att jag stängt av ljudet och lagt den i en klädhög. Sov kanske inte allra djupast.... Nåt konstigt nummer. Händer ofta, mina elever byter jämt telefonnummer och jag är ju inblandad i allt möjligt. Svarade inte. Personen lämnade rästbrevlådemeddelande. Tänkte att jag iaf kunde kolla det innan jag somnade om.

"Hej, det här är XX på Bostaden. Jag hade en fundering om ett par nycklar. Du kan väl ringa mig på...."

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Mina nycklar är tillbaka!! Efter två veckors ringande överallt och ÅNGEST... Nycklarna hade hittades på en buss och lämnats till nåt låsföretag som Bostaden har.

Total. Jävla. Lycka.

Go' middag som i gottgottigottgott

2009-06-04T22:31:00.004+02:00

Okey, skit i vad jag skrev igår (eller var det i förrgår?).
Jag är skitledsen och det känns sjukt konstigt att få sommarlov. Lite jobbigt oxå. The end of an era. Ännu mer orolig för hösten. Sucketipust.

Kort dagbok idag tror jag. Svårt att skriva med pekfingret pekandes rakt ut. Vänster förvisso, men iaf... Värre pekfingervals än vanligt. Tant har en gång påpekat att jag är lika praktiskt som två vänsterskor. Ikväll ger jag henne rätt. Liiiiite. Men samtidigt vet hon mycket väl hur jobbiga stora knivar kan vara att hantera... Extra jobbigt när vi inte hade plåster hemma och Mr B bandagerade om mitt finger med vad han kunde hitta = mitt tjockt paketerade finger går omöjligt att böja ens lite.

Men jag älskar honom. Det är skönt att komma hem efter veckans slit och få sån fantastisk middag... Choudi-Houdi bara!! Ris & sås (grädde&spenat), sej, röding, lax, stekta räkor och pilgrimsmusslor och sparris. Och nåt glas vin på det. Behöver jag ens säga hur mätt jag är? Enda trista var att jag halvvägs in saltade maten ytterligare lite tårar.. Veckan som tog ut sin rätt, misstänker jag.

Tror inte Mr B ids läsa min blogg, jag pratar ju sönder honom annars iaf... Men om du läser detta... TACK för den underbara maten! :)

Nåväl... Soffläge nu!

Kram på er!

Rutiner...

2009-06-03T15:31:00.003+02:00

Dagens ord: Rutin
1) gm övning o. praktisk erfarenhet förvärvad färdighet att utföra ett visst arbete l. en viss handling o. d., i sht med tanke på att ngn förvärvat en sådan färdighet att han kan utföra arbetet osv. rent vanemässigt l. mekaniskt; (stor) teknisk färdighet; stundom likty digt med: vana, erfarenhet.

2) inrotad vana att utföra ngt på ett visst (ofta mer l. mindre mekaniskt) sätt o. efter ett visst fixerat schema, slentrian; sätt att utföra ngt l. schema som följes vid utförandet av ngt, som utbildats gm en lång tids vana hos en enskild person l. blivit praxis på en arbetsplats l. inom en institution o. d. (särsk. med avs. på vissa periodiskt l. dagligen l. i en viss situation alltid återkommande göromål l. hand lingar o. d.); äv. konkretare, om sammanfatt ningen av de göromål l. handlingar som perio diskt (i varje liknande fall, varje dag l. vecka o. d.) utföras (mer l. mindre vanemässigt l. mekaniskt) av en enskild
(enligt högt ärade och älskade SAOB)

Kl. 06.50 längtar jag efter att sluta jobba och få krypa i säng och sova. Jag har då precis väckts av alarmet. Stiger upp och borstar tänderna. Kl. 06.52 kliver jag in i duschen och kliver ut därifrån senast 06.57. Det är maximal längd för varmvattnet som då är slut. 06.58 lägger jag mig och huttrar under täcket i sängen. Ställer nytt larm. Klockan 07.06 stör jag mig på trafiken till/från 7-färjan och vet att jag snart måste upp igen. 07.15 ringer larmet igen. Skuttar väl inte direkt ur säng, men kliver upp omgående och klär på mig (d.v.s. sträcker ut armen rakt och valfritt håll, om det verkar vara tyg mina händer kolliderar med klär jag på mig det (om folk bara visste hur ofta jag kommit till jobbet med udda strumpor, underkläder ut och in, t-shirtar bak-och-fram). Jag är verkligen ingen morgonmänniska! Klockan 07.18 kletar jag saker i håret och försöker dressera det. 07.28 ger jag upp, inser att idag är ytterligare en (i raden av många) "bad hair days". 07.29 tackar jag nej till pappas kaffe. Två och ett halvt år senare borde han ha lärt sig att "men du KAN dricka det idag, det har bara stått framme en timme", fortfarande är för länge för min kaffestrupe. Gör mackor. 07.33 river jag fram matlådan ur kylen och slänger den i en påse tillsammans med nyss gjorda mackor för senare förtäring. Visst sa jag att jag inte var någon morgonmänniska? Äta på morgonen? Nä, skulle inte tro det. 07.34 springer jag ut i stugan, mosar ner matlåda och eventuellt annat i väskan och springer till färjan. 07.41 åker jag av färjan på sanduddssidan. 07.46 kliver jag ur bilen, oftast vid Brännwalls café. 07.49 - ankomst till mitt andra hem, alltså jobbet. Sätter mig och bläddrar i papper för att jag ska bli klok på vad jag kvällen innan hittat på att jag skulle ha för mig å mina elever idag. 07.55 ger upp bläddrandet eftersom jag inte förstår mina egna anteckningar. Bestämmer mig för att köra på improvisering idag oxå. Får panik eftersom jag inte ens kommer ihåg vilket arbetsområde vi håller på med eller förstår vad vi egentligen ska syssla med. Inser att det förstår nog inte eleverna heller.
Löser problemet gen att gå och hämta kaffe. 08.02 loggar jag in på alla "måste"-sajter; facebook, mailen, jobbmailen, pyssel.net. Blir irriterad på allt spammande och dumklickar. 8.15 börjar jag första lektionen. 8.25 är förhoppningsvis alla elever på plats. klockan 09.25 tar vi rast och jag äter min medhavda smörgås. Yay för att inte behöva äta på morgonen innan vare sig finmotorik eller tuggförmåga vaknat tillräckligt för att klara av det. 10.45 - om det är tisdag tar jag lunch, om det är onsdag talar jag om för eleverna att det är på tisdag vi har lunch 10.45, att vi minsann har en timme kvar). Om det är onsdag - 11.05 ger jag upp och släpper iväg alla på lunch tio minuter för tidigt. Kommer på att jag själv inte är hungrig. 11.30 (fortfarande onsdag) kommer jag på att jag fortfarande inte är hungrig men ska träffa en elev för extralektioner om en kvart. 11.33 slänger i mig maten. Klockan 11.46 skvimper jag kaffe genom korridoren och möljar iväg för nämnda extralektion. 12.15. Extralektionen slut. Klockan 12.30 kör jag igång med eftermiddagens SFI-pass. Tjugo minuters kafferast ca. 13.25 och sedan är allt det roliga slut och eleverna får gå hem klockan 15.00. Själv sitter jag kvar på skolan en timme till. Med lite tur kan jag övertala mamma att åka hem med 16.15-färjan, men oftast blir det den klockan 16.30. Äta middag. Korsordar, varvar ner och tupplurar mellan 17.15 - 18.25. Tar 18.30-färjan tillbaka inåt Bränna. Sitter på jobbet och dolar. Åker hem med 21-färjan. Gör ingenting men helt plötsligt lyckas klockan bli halv tolv. Lägger mig och korsordar och väntar på att Mr B ska sluta nån gång så han kan ringa och iaf säga godnatt innan jag tuppar av.

Härliga tider.
Varje vardag.
Grå är den.

Ge. Mig. Sommarlov.nu

Det blev en dag i solen....

2009-05-29T22:13:00.006+02:00

Bland gungor och karuseller, heter dagboken min ja... Fick kommenterat idag att det är en bra titel. Eller bra och bra, iaf att det är en titel som stämmer bra... [Reds anm: jag har alltid varit bra på ord]

Dagen började med att jag fick ett jobbsamtal som väckte mig. Tryckte bort. Mufflot ringer IGEN. Trycker bort. Får ett sms istället. Ignorerar [Jag har ledig dag för f*n, låt mig vara, morr morr] och försöker somna om [går inte]. Mr B får ett sms [jag HATAR att han är nyhetsjunkie. Onödiga aftonbladet-flash-sms är dumma. Speciellt när man vill sova]. Försöker fortfarande somna om [går inte nu heller]. B's väckare ringer och vi kliver upp [ni fattar att jag tänker fortsätta att drygt kommentera min egen dagbok inom dessa klammer-parenteser, va?]. Yrslar runt och försöker komma ihåg hur man gör kaffe [sitter i ryggmärgen, även i ovaket tillstånd]. Pappa ringer och berättar att min morbror gått bort igår [kluvna känslor.. aldrig kul när en släkting dör, men när det är en man knappt haft kontakt med på 15 år och som uppfört sig som ett pucko...]. B åker och jobbar och jag sätter mig och dumklickar vid datorn [Facebook & Meltdown]. Tar mig iväg och handlar [bäst att passa på medan man har bil] och tar mig upp till ängarna för att titta på lite brännboll [i traditionsenligt soligt-mulet-blåsigt-jävelvarierande väder]. Träffar Sami & Kelly, fotonördar lite med Per, tittar på fåniga brännbollsspelare [sen får Per säga vad han vill, han är lite för nördig för att vara riktigt perfekt sällskap. Förlåt, vännen, men när man tittar på brännboll och tycker att det är en riktig sport och att folk är dumma i huvudet som inte kan träffa en boll... Ja... Eller nej.]. Mamma ringde och berättade att Morbror har avlidit och är rätt kluven i känslorna hon med, fast värre för hennes del eftersom det var hennes bror, ergo hennes generation [lätt att prata om det så där mitt bland brölande brännbollsyretokar...]. Blir hämtad av Mr B och Jorge som är på väg mot Norge på fiskeresa [till min stora lycka eftersom det inte alls inverkar på våran egentid. Eller så är det precis det som det gör]. Tvingar att bli skjutsad till Mia. Leker i sandlådan med Mia och Ronja ett tag innan Mia lagar en god middag - ris, sallad och kycklingburgare [fast jag gjorde salladen] (Det kändes fel att skriva allt i samma parentes, så denna funderingar får en alldeles egen [parentes alltså]... Är det någon som kan hjälpa mig... Eller ska jag måsta googla på det här oxå... Kycklingar är för mig små gula gulliga dunbollar som piper lagom till påsk. Kycklingar man äter är inte så små. En teori jag hade var att det var nåt likanden som typ älgko-kviga att det kanske var så att en kyckling slutar vara kyckling när det lägger sitt första ägg. Men isf skulle ju bara blivande hönor kunna vara kycklingar och vad är isf tupp-bäbisar? Vad fan är egentligen en kyckling man äter??).

Men i alla fall... Satt ute på Mias balkong och myste, lyssnade på musik och pratade. Sen blev det som det blev men Mia är en av de bästaste finaste människor jag känner och det hoppas jag hon vet [så det så!!]! Hemma och slappar nu [har dissat utgångsförslag], är vacker solbränd [läs; lätt rödstekt. I. Halva. Ansiktet.] och njuter av att sitta här ensam och dumklicka [Meltdown igen]. Ska få nattabesök oxå... Mr Bs äldsta dotter kommer och sover över fast pappa är borta. Hon ska på konsert sent och har ingen buss hem. Hon ringde och sa ohyggligt många tack tidigare [tror iofs hon var mest glad över att ha fått träffa Björn Rosen ström back-stage]. Nu ska jag städa lite [bra om bonus-dottern får plats i sin egen säng...] och dumklicka lite mer [behöver jag ens skriva vad?].

Lämnar er med lite länktips och bilder från dagens yra...

Dagens Länktips:
Dumklickar-spelet

Har återupptäckt [eller snarare blivit påmind om] en musikalsik "favorit i repris";
Jarabe de Palo - Depende

*kryper in i högtalarna och myser*

Osså bilderna...

Sömnsjuka

2009-05-27T20:45:00.002+02:00

Jag är helt övertygad om att jag blivit biten av TseTse-flugor och fått Elefant-Sömnsjukan. Jag har varit så trött, tung och grusig i ögonen precis hela dagen idag att jag tror jag whiplashade till lite nästan under lektion. Goddamit, liksom! Man vet att en dag inte blir bra när ens första tanke på morgonen är "GUDvadJagLängtarTillJagSlutarJobbetSåJagFårKommaHemOchFortsättaSova". Eftermiddagstuppluren blev dessutom två timmar och ändå känns det som jag inte kommer att ha problem att sova ikväll.

Varför känns det så långt kvar till sommarlovet?!

Lugn resten av helgen...

2009-05-25T01:01:00.008+02:00

Så fick jag till slut en alldeles bra dag denna helg!
Dagen igår präglades till stor del av vänner... Var på pysselmässa hela dagen med Tattysen och Tant. Fascinerande hur lite man kan få gjort i en miljö fylld av kreativitet... Tror vi var kring 90 scrappare där och ett antal butiker på plats... Men som vanligt blev det mest surr med andra och en massa yrslande. Men riktigt riktigt trevligt hade jag iaf. God stämning vid vårt bord, mycket prat och skratt med nya och gamla bekantskaper. Samira tittade förundrat på min packning senare på kvällen, oförstående över hur mycket man kan ta med sig. Jag som är den i vår scrapping-trio som packar lättast...

På kvällen var jag till bästaste Mia, nu i ny snyggare förpackning efter en eftermiddag hos frissan!! :) Bonus-barnet mitt, Ronja, fick en spontan-present av mig. Som öppnades med förtjusning. En bok med små nio bitars pussel!

När Ronja somnat hade jag & Mia mys i soffan med prat, film och ett fantastiskt gott pannkakskalas ;)

Väl hemma igen väntade Samira vid porten för att lura ut mig i stadsvimlet lite. Blev ett trevligt besök på Rex, ett något förvirrat nattamatsjagande och en lätt snurrig bilresa hem.

Men en bra dag var det!

Idag har oxå varit bra... En söndag där jag INTE behövt ha ångest för att jag ska åka iväg med en buss. Sköööööönt.... Sovmorgon & mysbyxemys. Iblandbon och jag vågade oss ut på lite GeoCaching. Terapi efter fredagens äventyr, får vi väl kalla det... ;) Ja, osså har jag förberett en del skolgrejs inför morgondagen på universitetet.

Och som en perfekt avslutning på helgen ringde Moster och berättade att när jag kommer upp imorrn får jag tillbaka stugan... JIPPIE YEAH!

P.s. bilderna är klickbara om man vill se större versioner...

Den här helgen blir visst inte bättre. Alls.

2009-05-22T21:04:00.006+02:00

Sitter och skriver detta med tunga armar. Japp, ni gissade rätt, jag har målat hus idag igen. I övrigt har dagen varit... ja... vet inte vad man ska kalla den... Vi tar det från början...

Eftersom jag och sambon inte kommer att se särskilt mycket i helgen eftersom han jobbar ikväll (från typ klockan 16 till mitt i natten nån gång), jag är borta på pysselmässa på dagen imorrn, han jobbar natt imorrn igen tänkte vi att det skulle vara käckt och roligt att utnyttja solskenet ute och göra nåt skoj tillsammans, så off we went på lite GeoCaching*. Solen sken och vi fnittrade oss igenom två cachar. En vanlig och en mystery**. Dags för den tredje och sista innan vi skulle åka och käka innan iblandbon skulle börja jobba. Det var oxå en mystery cache, men en som vi löst tidigare i vintras (bara det var en egen historia) men inte varit till "slutmålet" på. Vi skuttar glatt ut i skogen och trampar runt. Var är den? Var är cachen? Vem av oss hittar den först? GPSen fick lite frispel men till slut lyckades vi hitta rätt ändå. Medans Mr B loggade (skrev in oss) vandrade jag runt lite för att se om jag kunde hitta något kul att fota. Tittade närmare in i ladan som var alldeles bredvid cache-gömställe. Som stod vidöppen. Som vi snabbt tittat in i när vi gick förbi efter att ha konstaterat att cachegömman måste vara några meter längre bort.

Jag frös till.

Jag bokstavligt talat kände hur jag bleknade.

Världen snurrade.

Jag kallsvettades.

Jag sprang snabbt tillbaka de 10 metrarna till Mr B.

"B... B... B... Det hänger någon i ladan. Oh My God... B... Någon har hängt sig i ladan"

Jag vet inte varför jag viskade fram det. Hickade fram det var kanske mer rätt. Nånstans mellan hyperventlieringarna. För att rösten inte bar? För att jag var rädd att väcka mannen som kunde vara en zombie och komma och äta våra hjärnor? Jag vet inte.

Så här i efterhand undrar jag lite över min egen reaktion. Varför gick jag inte fram för att kolla läget med mannen? Om han fortfarande levde, kanske lite iaf? Varför sprang jag till Mr B som en femåring springer till mammapappa? Men det är väl normalt antar jag...

Men jävligt obehagligt.

Helt sjukt. Vi var ju alladeles i närheten hela tiden. Vi tittade ju in när vi gick förbi första gången. Hur kunde vi missa det då?

Han var inte gammal. Verkade väl vara i 25-30 års åldern. Varför hänger man sig med ryggsäck på? Tårna på ena foten var i backen, det andra benet på att pall bakom. Hade han fastnat så eller ångrat sig och försökt komma loss?

Bilden av hur han hänger där måste ha ploppat upp i mitt huvud många hundratals gåpnger idag...

Nåväl, inväntade ambulans och polis, pratade lite med dem, sen åkte B och jobbade och jag åkte och målade hus. Bra terapi idag. Lite lustigt dock i sammanhanget ändå var det att kunna ringa till 112 och ge exakta koordinater.

Nu måste jag hoppa i duschen. Sen till Maellen och M för grillning och nån öl. Det är mig välförtjänt idag, tycker jag.

*=GeoCaching är som skattjakts-orientering, men med GPS. Folk lägger ut små burkar, oftast bara små burkar där man skriver sitt namn, men ibland burkar med lite bytessaker. Burkarna hittas sen genom att man med GPSens hjälp tar sig till de koordinater.

**=Vissa cachar måste man först lösa ett mysterium för att få reda på koordinaterna.

Back in order...

2009-05-22T00:07:00.006+02:00

Okej, back to normal igen. Efter gårdagens... ehh... ska vi kalla det "turbulens" så mår jag nu bra.

Husmålning gick bra, Syster var för första gången uppe på taket och godkände förra årets gris (se tidigare dagbok eller klicka här:). Dock la hon in sitt veto mot att jag skulle få måla en större i år... Sen blev det fika & pladder med vänner. Eller nja, kanske inte fika just men massa prat med tjejerna, Tant & Maellen, en skön pratstund som bäst kan sammanfattas med att vi hatar våren. Unisont. Det är så intressant med vänner man känt länge... Vi behöver inte ens tala i fullständiga meningar, vi använder ord och uttryck som för utomstående skulle vara totalt obegripligt (exempelvis hur många skulle förstå att kommentaren "Jag ska göra en Malin" betyder att man ska gå och kissa och sedan röka?). Jag och Maellen har dessutom en tendens att mitt i allt utan större förvarning fortsätta en diskussion vi haft flera veckor tidigare. Bara så där. Bara för att vi kan. ;)

Efter lång varm skön stund i badkaret och fjäskig go-mat av iblandbon och en kväll på tu man hand i hemma-mysets tecken så är vi nu sams igen. We made up (he made up). Typ. *censurerat*

Så nu är jag gladare igen :)
Förutom lite dåliga nyheter. Jag skickade en bulvan till jobbet för att spana efter mina nycklar. De var inte där. Jag hoppades SÅ MYCKET att de skulle vara det! Besviken. Iofs är mitt skrivbord ett smärre kaos, men de borde iaf legat hyfsat synliga högst upp nånstans. Helvete! Har ringt runt lite idag men det är ju en sån där muppigt röd dag så det är omöjligt att få tag på ställen. Lyckades bara med två av ställena jag varit på under 10 timmars resan igår, ett ställe kvar + bussens hittegods. Förresten, lite intressant... När jag pratade med Tasty Burger i Luleå där jag åt min middag (som jag minsann tänker tvinga Länstrafiken att oxå betala, förutom min kompenserade pengarna-tillbaka-resa!), så hade de två nyckelknippor (varav då som ni förstår, ingen var min). Håller inte folk reda på sina saker alls? Och när man nu tappat något, letar man inte efter det? Dryftade det hela med iblandbon som berättade att på hans arbetsplats (restaurang/bar/uteställe) så ligger det säkert tjugotalet nyckelknippor..

En sistaste sak... Måste bara slå ett slag för "Rap das armas". En grymt sjuk brasiliansk låt. Men fan vad den fastnar i huvudet... Har gått omkring och Parapapapappapapapap-sjungit hela kvällen. Sambon oxå, eftersom jag tvingat honom att lyssna på den typ 17 gånger.

Här är den på youtube

Den handlar om vapen i favelan (Brasilianskt getto). Jag räknade. Det nämns inte mindre än 22 vapen i texten. (Ja, jag var tvungen att räkna). Om ni är lika dåliga som jag på just vapen på portugisiska kan ni youtuba på "rap das armas" och klicka på den första där som heter nåt med illustrado, vill jag minnas. Ni kanske inte föstår de as-roliga kommentarerna till texten, men den är även illustrerad med bilder...

Nu tror jag att jag måste gå och rädda iblandbon från dålig tv. Han verkar ha fastnat i det där övertrötta bilder-och-färger-som-rör-på-sig-är-fascinerande-no-matter-what - stadiet. Dessutom känns min dag rätt utältad nu.

Jag vill inte ha rubrik. Den skulle bara bli grinig.

2009-05-21T09:53:00.004+02:00

Gårdagens misär verkade hålla i sig dygnet ut. Helt plötsligt upptäckte jag att mina nycklar var borta. Vet inte om jag "bara" glömt dem på jobbet eller tappat dem på någon av bussarna eller turerna runt i väntan på bussarna.. När jag slutligen kommer fram möts jag vid bussen av en packad sambo som varit på jobb-middag... Mycket jobb-"middag" verkade det ha blivit. Jätteskoj, precis vad man vill ha efter dagen igår. Dels var det inte skoj dels blir jag arg på honom. Jag tycker det är väldigt oansvarigt eftersom han visste att han skulle upp tidigt idag och ha hand om Lilleman, ergo är jag sur på honom fortfarande idag. Men vad gör det när jag får rymma till Holmsund och måla hus... Jag tycker iofs det är ganska skoj att måla och vara hemma har jag verkligen ingen lust med.

Satans helvetes skit!

Behövde bara svära ur mig lite frustration.

På återskrivande. Eller Not. eller Nåt.

JÄVLIGT ARG

2009-05-20T17:20:00.006+02:00

Ja, ni som känner mig vet ju att nästan 14 timmar av min helg går åt att sitta på buss och skummpa fram och tillbaka. Jag är nya regeringens våta dröm med mitt veckopendlande och brist på eget liv. Glad i hågen att få vara en ytterligare dag hemma (ledig imorrn ju) släppte jag min elever lite tidigare för att kunna åka med bussen kl. 14 som vanligt. So far so good. Kliver av i Töre för bussbyte. Still good so far. Väntar en stund. Två bussar singlar förbi, ingen av dem är min. När jag väntat i tjugofem minuter ringer jag Länstrafiken. Efter att ha fått vänta ett bra tag får jag beskedet "Det är många som reser idag. De har gått en förstärkningsbuss förbi, du måste ha missat den, var du där i tid?". Jag var där 11 minuter innan, d,v.s. 1439. HUR I HELVETE SKULLE JAG FATTA ATT DET SOM ANNARS HETER "LINJE 20 UMEÅ" (och är en stor blå buss) HELT PLÖTSLIGT FÖRVANDLATS TILL EN FÖRSTÄRKNINGSBUSS DÄR DET STÅR TÖRE (liten vit dessutom)?!?!?!?! Klart som fan jag missade den!! Jag frågade inte ens... för en buss som åker förbi Töre som det står Töre på har jag ingen anledning att fråga om, den ska uppenbart inte till Umeå eller ens Luleå... Men visst, jag skulle förstått att det var en extrabuss till Luleå eller Umeå. ELLER VA?!Speciellt eftersom Töre inte är en busstation utan mest en hållplats. Ingen information. Busschauffören kom inte heller ut och sa något. ARG ARG ARG skäller jag på Länstrafik som kollar upp saker och ting, ringer tillbaka och säger att jag ska få kompensation men får vänta till 17.25 då nästa buss går... Fast jag hoppade på en tidigare buss och åkte till Luleå. Två timmar väntan i Luleå är roligare än 2 timmar i Töre... Så, här sitter jag nu. Sjukt bitter och förbannad. MASSOR av dödtidsväntan idag. Kommer dessutom att komma hem 23.30 istället för 20.45. Hej då till en smuuuula egentid den här helgen med sambosaken (eftersom imorgon är barndag och sen jobbar han hela helgen). Eller ja, vi har ju torsdagkväll. Då har han styrt upp middag med vänner. Jippieyey! Not! Ruggigt opeppad. Jag har ju skola på måndag, så vi har väl söndag kväll. Undrar vad annat han har planerat in då? Verkar inte vara meningen vi någonsin ska kunna mötas... Nä, nu är jag kanske orättvis. Jag är bara ensam, uttråkad, jävligt less, arg, ledsen, bitter, ledsen. Kom jjag ihåg att skriva bitter? Preciiiiiiiiiiiiiiiiis vad jag behöver.. För mitt liv är så jävla roligt nu för tiden. Bitter bitter arg arg arg ledsen!! Dessutom är iblando-han dum, så det gör kanske inget. När jag ringer och är upprörd och gråter över att sitta fast i norra ändan av landet, Töre never the less, och säger han bara "Men vännen... Dte var tråkigt, men du kommer ju hem, bara lite senare. Det här är väl inget att grina för?"

Intressant av Länstrafiken dessutom... Jag skulle inte skriva något kompensationspapper utan någon från kontoret skulle ringa mig på fredag eller måndag... They'd goddamn better!!

Så istället för en resa på 7 timmar blir det idag nästan 10...
GRAAAAAAAAWHHHGGGG!!!!!!!!!!!!!!!!

Skit rolig start på helgen... Wohohooo... 46 minuter kvar på min internet-tid här på "mysiga" busstationen. 85 minuter kvar till bussen går.

Men jag ä int' bitter jag!

Husmåleri...

2009-05-16T14:53:00.008+02:00

Skriver detta korta inlägg med lätt ömmande arm och låter bilderna tala för sig själva.

Förra året när jag var uppe och målade passade jag på att sätta ett litet bomärke där uppe. En knappt decimeterstor gris (se bild nedan). Till min Systers stora förtjusning. NOT!! Hon börjar precis komma över det faktum att jag målade en gris på taket, så pappa tyckte att i år borde jag måla en större. Vetti fan om jag vågar...

The Story of S

2009-05-16T09:44:00.004+02:00

För att tillfredsställa mden nyfikne men ångestfyllde...
...så kommer på begäran Storyn om Hur jag träffade Samira.

Det var på höstlovet. På söndagen hade min sambo styrt upp middag med lite vänner, däribland denna Samira som jag inte mer än hälsat på någon gång på stan. Så vi åt middag och drack en massa vin och var ut på O'learys på krogsöndag. En himla trevlig tillställning, så efter hemkomst där under natten någon gång, när undertecknad tog sig en tupplur på köksgolvet (rekommenderas ej, det var kallt!), satt Mr B vid msn och bjöd in till en ny middag. Ny middag blev det dagen efter, med bl.a. Samira igen. Jag och Samira hade nu konstaterat att vi trivdes väldigt bra ihop, men att våra levrar kanske behövde få vila en dag. Mr B skulle jobba, men vi tänkte att vår vänskap kanske var mogen nog att ta ett steg vidare. Alltså blev det så att jag och Samira åt middag ihop själva på onsdagen, med jättegod persisk mat som hennes mamma lagat åt oss. Haha, jag minns (för det ska man göra när man nostalgitrippar) att vi var på turné runt stan och uträttade massa ärenden och goda gärningar. Vi var förbi Mia och fnissade och pratade och Mia frågade hur länge vi känt varandra. Vi stannade upp, tittade på varandra och insåg att det var vår TREDJE dag tillsammans.

Och på den vägen fortsatte det.
Nu fortsätter min väg till Holmsund. Husmåleri!

Lazy day...

2009-05-16T00:20:00.002+02:00

Efter en veckas insomnia på grund av fågelkvitter, ljusare tider, föräldrar och århundradets pms kom jag så trött tillbaka hem till Umeå igår. Hamnade ute på Pipes för lite vin & skvaller med goaste Samira. Jag fattar inte hur det kommer sig att vi inte setts på ett par veckor? Vi som annars brukar ses nästan varje helg jag är hemma.... Annat jag inte fattar är att vi inte har känt varandra ens ett år, just så pass ett halvår när jag räknar efter... Det var "Love at first sight" när vi träffades och så blev "happily ever after" :) En trevlig fnissig pratig kväll innan Mr B & jag cyklade hem i natten. Jag drack totalt 3 glas vitt vin. Mind you, OCH vatten under tiden. Det är inte mycket. I alla fall inte tillräckligt för att befoga det bultande huvud jag möttes av imorse. WTF, liksom? En teori är att det är en åldersgrej (I'm too old for this shit). Å andra sidan så KAN det ju vara så att veckan tog ut sin rätt... Jag brukar ju iofs vara rätt död när jag väl kommer hem torsdagkvällar och denna var knappast ett undantag, så... Maybe, baby, vad vet jag...

Morgonens sega tillstånd till trots lyckades jag styra upp lite jobbgrejs under förmiddagen samt masa mig till Berghem för trevlig lunch med Maellen. Annars har det varit rätt soft... Dum-klickat vid datorn, städat pysselrummet så att Bonus-dottern ska ha plats att sova där i helgen... (Gud vad jag skulle vilja ha ett helt alldeles eget (lite större) rum för allt mitt pyssel...). Tacos-middag med B, barnen, syster&make.

Nu är det snart sängen så jag orkar med att klättra på tak och måla hus imorgon. Ja, osså testa det där med ålder&alkohol igen...

Even longer tajm...

2009-05-12T18:21:00.003+02:00

Jo, jag är en sporadisk bloggare, som det verkar. Periodare. Det gör mig ledsen. Jag har en kärleksaffär med det skrivna ospråket. Orden flyter och det känns som jag kan andas. Minnen är flyktiga, skrift är fort ever. Det som inte finns nerskrivet finns inte. Så uppenbarligen har jag inte funnits på länge... Vi gör väl ett nytt försök. Måste bara komma på hur man gör nåt åt designen här på bloggen, den känns inte bra.

I lördags var det en stor dag, även om jag inte fick fira som jag hade tänkt. I lördags firade jag ett år utan kortison. Så länge har jag inte klarat mig sen jag fick min Ulcerösa Colit som livskamrat. Det känns helt otroligt!! ETT HELT JÄKLA ÅR!!! Min sambo köpte t.o.m. Champagne till mig för att fira... Jag log hela dagen! Jag ville tala om det för varenda människa jag träffade!! Bara de som själva har en kronisk sjukdom av något slag och mina vänner som varit med mig under de senaste årens KÄMPANDE kan förstå den lyckan... Tänk om... kanske... tänk... tänk om jag klarar kanske ett år till utan skov...

Long time...

2008-01-29T14:20:00.001+01:00

Länge sen sist, men nu känner jag ett starkt behov att kräkas om min sjukdom. Inte för att jag tror jag har några läsare kvar. Finns det nu nån stackare som läser kan ni väl vinka hej eller nåt.

Jag är förbannad. Och bitter. Kanske mest det sistnämnda. Den här gången orkar jag inte ens bli ledsen. Jag bara simmar omkring lite lagomt apatisk, rycker på axlarna och säger "jaha, igen? jaja, det går väl över innan jag dör". Halvinne på början till vad... mitt kanske 7e(?) skov de senaste två åren. Det senaste var just innan jul... Farbror doktorn sa att jag inte skulle få mer kortison eftersom det är det som varit problemet... Jag har varit dålig, tagit kortison, blivit bra, blivit dålig igen så fort vi trappat ut kortisonet, och så har vi börjat om... Så nu sa han till slut NEJ, nu får det bli stomi istället. SKA DET VA PÅ DET VISET, sa min kropp, då kan jag väl bli bra själv. Gå och karva i någon annan i stället!

Jag klarade av ett skov UTAN kortison... Utan alla svettiga damp-bieffekter... Antagligen kan bara de som haft ett antal skov och ätit massa kortison förstå glädjen i det hela... Det kändes som en stor prestation trots att Jag Själv egentligen itne gjorde så mycket...Silly silly me... Jag trodde i min enfald att nuuuu, NU var minsann den onda kortisoncirkeln bruten... NU skulle jag få leva lycklig alla mina dagar. Eller iaf länge nog. Jag skulle klara mig utan kortison och skov... kaaaaaaanske ett helt år... Lysande utsikter, jag minns knappt hur det är att vara frisk och orka med att leva... Älskar mitt jobb, kanske kunde få ägna mig åt det ett tag... Silly silly SILLY me... Inte ens en månad... Här sitter jag igen... jag vill inte ta kortison igen, jag vill inte stomiseras (jag vet att det inte är hela livet men... känns jobbigt ändå) och framför allt vill jag inte bli sjukskriven IGEN!

Det... det... det känns bara så jävla orättvist!

K-dag

2006-09-21T11:14:00.001+02:00

Har inga barn idag... Elever alltså, vi har "kompetensutvecklingsdag", vilket i praktiken innebär att rektorn var för sent med att boka önskad föreläsare och vi arbetar istället i arbetslag på fm, respektive ämnes på eftermiddagen. Knappast värt att kallas kompetensutveckling, men iaf... Lojt och skönt. Men helvete vad jag är trött idag. Det är den där utomjordiska tröttheten som bara griper tag i en, gör en totalt dum i huvudet och så grusigt sömnig att... Nej fy bara! MNassor med timmar kvar... Hur ska jag överleva denna dag? Lättare en sån här tröttdag att ha arbetsdag med elever. Jo, på riktigt!! För då känner jag inte efter så mycket eftersom man är lite mer uppe i varv och det händer saker och ting. Att bara sitta ner på rumpan och prata saker med kollegor... NÄ, jag är inte gjord för alltför stillsittande arbete.

Jag ber om ursäkt för detta oerhört tråkiga inlägg men sån känns jag just nu - jäveltrött och trist. Dessutom regnar det ute.

Svullo-veckan

2006-09-15T23:54:00.001+02:00

Sitter här å väntar lite smått på att Mr B ska sluta jobba. My God, när blev jag en sån självuppoffrande trånande liten snärta vars liv kretsar runt mannens? Nåja, nu är jag kanske inte riktigt det trots allt.Ikväll har jag varit på after work - buffé på Norrlandsoperan med några tjejer från jobbet. Jag och två kollegor kom en dag i pendlarbilen på att vår stackars nyinflyttade kollega kanske skulle uppskatta att bli kidnappad en kväll och så blev det. Insåg oxå ikväll hur mycket jag saknar mina och Å's pendlardagar... Till skillnad från de senaste två åren har vi i år ingen dag när bara hon och jag åker ihop. Det brukade ju annars vara stora fnitter&skvallrardagen!

Och det är väl hela veckan det egentligen... en massa mat. After work - buffé ikväll, middag & pictionary med M & Mr American i torsdags. Jag & Mr B blev bjudna på middag i onsdags av vänner till Mr B. Trevliga men OHYGGLIGT pratsamma vänner som egentligen gör sig bäst i små doser, speciellt om det är alkohol med i bilden. Hade bett Mr B be dem att lägga middagen hyfsat tidigt, så vi kunde gå hem hyfsat tidigt, eftersom jag jobbat under dagen och skulle upp och jobba dagen efter (och det innebär att åka hemifrån typ 7 och som alltid annars ligger jag efter i sömntimmar + att det är trevligt att träffa Mr B oxå dår våra arbetstider sällan är särskilt kompatibla). Jag hann hem från jobbet, slänga av mig väskan, lägga mig en halvtimme och iväg. När vi kommer dit visar det sig att de ställt till med en SEX rätters middag. My GOD! Dessutom tullat på vinflaskorna innan... Fyra och en halvtimme senare var jag mer än lovligt trött, en hel del less på allt surrande, vi hade bara hunnit med 5 rätter och ena halvan av värdparet hade somnat... Då ljög jag lite, sa att "Nej HOPPSAN, NU går bussen, måste hem och sova, tuddeloo folks!" och sen gick vi, min Mr B och jag. Väl medvetna om att det inte gick någon buss, I might add. Så istället promenerade vi in mot stan. Det skulle vi inte ha gjort... Min mage sa godmorgon till all maten och.. Ja.. Utan att nämna några större detaljer men... Det var riktigt kämpigt att ta sig till stan och hinna till en toalett. Så lätt det är att glömma bort en tarmsjukdom, så lätt att bli påmind om den.

Och det är ju kul att äta en massa, men inte när det blir så med magen. Dessutom lider jag redan av att ha gått upp en massa i vikt. Det hjälper inte riktigt att jag vet vad det beror på (dels kortisonet, dels att jag i somras vippade på undernäring så (jag antar) kroppen "hamstrade" när jag väl började få i mig mat och skovet hejdats lite). Jag räknar ju med att gå ner en del igen men det känns så satans tröstlös! Jag är pankare än den berömda kyrkråttan och det är inte många av mina kläder jag kan ha. BLÄH liksom!

Och på tal om påminnelse... Kom just ihåg varför jag slutade skriva i den här bloggen ett tag. Jag tyckte det var lite obehagligt att inte veta vem som läste. Sen insåg jag att jag är rätt tråkig så jag kom fram till att sannolikeheten att någon läser iaf inte var så stor. Sen upptäckte jag att andra okändingar faktiskt läste så då blev jag lite smickrad och började skriva igen tills jag nu kom ihåg att... Gahh, ska det vara så svårt? Jag har skrivit webdagböcker på nätet (nu blev det lite konstig "kaka på kaka"-förklaring. Det har en egen lingivistisk term som jag är för trött för att komma på just nu. Men åh dåh!) i... 6 år tror jag. På diverse olika sajter. Men det är inte så lätt med bara en... När man itne vill att alla läser *skratt* Eller så vill man det. Bara inte alla-alla. Ja.. *skratt* Jag är liiite mer anonymis här iaf. Så jag kan skriva friare. Samtidigt som den är mer publik än alla andra. Gud, vad jag svamlar. Skjut mig. Jag tror jag är trött, upptäcktge just att jag gjort ett fel de-dem fel. Skäms!

Jelloshots...

2006-09-10T13:44:00.001+02:00

Så internationella vi är i helgen, jag och min käre Mr B. Norskt besök av hans mamma o moster ju och ett amerikanskt besök till en god vän vilket innebar att gårkvällen spenderades med att lära sig dricka jello shots (gör man verkligen det, dricker alltså? Sprit dricker man ju men... Det är ju liksom dallrig sprit man slafsar i sig. Kan man dricka gele? Äta kanske snarare... eller? Fast det är ju inte så att man tuggar eller så bara... kämpar som fan med att få eländet ur muggen och sen sväljer.). Men det var en supertrevlig kväll med mycket pladder (as always for Fia, iofs) och skratt och skämt. Dagen innan var det kalas för B's äldsta dotter med tårtor och släktingar och allt vad det innebär. Trevligt det med! Och tidigt imorse var det jobbigt att med sviterna efter gårdagens jelloshot-och-annat - kväll stiga upp i ottan och avskeda mamma + mostern!

Eventuellt följer vi med M & amerikanen ut till stugan i Obbola. Enda smolket i bägaren är att det verkar vara svårlöst för Mr B att få bort sitt lunchpass imorgon, vilket komplicerar livet en smula. NEHMEN!! Nu ringde en kollega som svar på hans sms... Det ordnar sig visst!! Tjoho, nu ska jag samla ihop saker så drar vi! Eller ja... Så fort M&R kommer och plockar upp oss!

Trötthet, skrift & pyssel

2006-09-08T11:30:00.001+02:00

Det gick bra att träffa B-mamma och mostern. Trevliga typer och så är det ju så roligt med norska! ;) Enda smolket i bägaren var... Jag tar tillbaka vad jag skrivit tidigare om att jag varit kortison-speedad, det har nu övergått till trötthet med stort T. JAG av alla människor somnade just efter elva framför tv'n - jag som annars brukar finnas med i ordböcker som definition av "nattuggla". Jag vet inte om det är sjukdomen eller medicinerna eller en kombination av både ock men jag blir så trött, så trött, så sjuuuukt sömnigt trött. Det är en trötthet som inte är av denna jord... Grusen i ögonen sätter sig ivägen försvårar kugghjulen som för ögonlocken uppåt och det är nästan omöjligt att stå emot. Jag skulle kunna somna varsomhelst, närsomhelst. Bara det att jag somnar framför tv'n... Jag som är så sjukt nyfiken att jag i normala fall inte KAN somna till tvn kan däcka mitt i ett intressant program, det händer bara dessa trötthetsperioder. Nåväl... Jag är ledig från skolan idag, men ska jobba på "gamla jobbet" (servicehuset) ikväll. Det känns ok... Rätt kul faktiskt... Jag trivs ju på gamla jobbet. Häromsistens när jag jobbade sa en av mina go-tanter till mig; "Åh, nu är det länge sen du varit här! Jag har tänkt på dig och trott du slutat och varit ledsen för det. Du är så snäll och gullig... ja, du är gulligast här, jag tror faktiskt inget av de andra biträdena slår dig! Du ska se att du kommer att ha förtjänat din stjärna på himlen när du väl dör". Det värmer så himla gott... Att veta att man inte abra gör en vettig insats utan även gör det med en liten guldkant. Dessutom kära läsare... Denna tanten flyttade in efter jag sagt upp min tjänst så jag har bara träffat henne som "timvikarie", d.v.s. inte ens på regelbunden basis varje vecka... HA!

Jag pluddrar på... Men det är som att någonting tar över mig när jag skriver... Jag har en kärleksaffär med det skrivna ordet. Jag älskar att skriva och tycker jag uttrycker mig bäst då. Orden bara flyter på... Och jag vet att mina dagböcker emellanåt blir röriga men det är så det blir när så många tankar trängs och vill ut på en och samma gång. Har insett att mycket av denna dagbok handlar om min sjukdom. Jag har, till skillnad från min faster, inte så svårt att prata om den, men begränsningen ligger snarare i att man i tal kanske inte vill "plåga" sina nära och kära men äckliga detaljer om blod & tarmar & allt annat som hör till. Eller, det gör jag ju lite grann ändå... Speciellt Mr B. Mne han är så coolt tålmodig och låter mig ligga där i nattmörkret och älta allting för x:de gången. Jag misstänker att han egentligen inte lyssnar så noga och det är okey... Huvudsaken jag får prata av mig. Men det är ändå lättare att "skriva av sig", som t.ex. i blogg. För det första riktar den sig inte till någon viss speciell person och eftersom det är text som bara existerar i tid och tid (tills jag raderar den eller någon server kraschar) så kan man nästan välja att se det som att folk får "skylla sig själv" när de läser. Som jag nämnde här tidigare nån gång hittade jag mig själv & denna blogg omnämnd i en annan blogg av en person med samma sjukdom, även om hon haft det värrre än jag. Då känns det extra lyckat att skriva ner och publicera eländet - andra hittar en och vice versa och man är itne lika ensam om skiten. Haha! (Jag lovar - som tarmsjuk dessutom... Det finns inte ett "skit"roligt skämt jag inte hört/kört). Jag känner ju inte så många jag kan prata med irl... Ja, faster då, men vi pratar inte så mycket. Vi träffas mest på släktkalas, frågar varann hur det står till med tarmen & det allmänna tillståndet och utbyter tankar om mediciner och saker. Sen är det alltid resten av släkten ikring så det är kanske itne det bäst valda tillfällena *skrattar*

För att byta ämne är jag sjukt nöjd med min pysselhörna jag fixade till här nånstans under sjukskrivningen. Förutom alla färgglada krukor jag pysslat ihop finns där massa färger, papper och just nu; ett album och en hög med foton som skall kombineras till ett scrappat (eller vad det nu blir) sommarABC-album. Vissa luckor finns dock... Jag har inte lyckats hitta något bra "somrigt" att sätta in på A... Q har en nödlösning, X likaså... Y och Ä. Någon som har bra förslag på saker med början på dessa bokstäver som kan sorteras in under kategorin "sommar" eller "Bubbelfias sommar" är välkomna att bidra ;)

Ditt & datt

2006-09-07T15:11:00.001+02:00

Shites pommes frites vad jag är trött idag! Och ändå så har jag ju sovit... minst 5 timmar iaf, lite mer än så kanske t.o.m. Jag glömde ta mina tabletter imorse igen, jag vet inte men jag inbillar mig att det oxå bidrar till min trötthet. Nackdelen med att börjat jobba igen är att jag är trött eftersom jag måste upp före tuppen. Fördelen är att jag tycker om att jobba. Åh, det är så frustrerande - jag som alltid varit arbetsnarkoman... Jobbat min halvtid på skolan och vid behov jobbat extra på servicehuset vilket inneburit att jag kanske jobbat 5-7 dagar/veckan. Men så har jag inte behövt ta a-kassa och ligga samhället till last! Men nu... att nu bara tvingas "ta det lugnt" för att inte stressa igång sjukdomen igen. Att inte "ta ut mig" när jag börjar känna mig lite piggare. Det är så FRUSTRERANDE!! Jag har svårt att hantera det... Jag erkänner! Men vem vill inte känna sig levande när man varit instängd i sig själv och sjukdom så mkt som jag har i år? Så jag blundar liiiite för att "det KAN bli värre [senare problem]" och gör vad jag vill och hur jag vill och när jag vill. Man måste leva i nuet, eller hur? I grund och botten är jag trots allt en positiv och glad människa, jag måste få leva mitt liv tycker jag, inte sjukdomens. Jag har accepterat att den finns, men fasiken heller om jag tänker låta den komma och alldeles ta över!

Jag log idag när en av mina små kottar sa; "Men fröken, varför är du så jobbig idag? Ska ha oss att jobba MASSOR på en och samma lektion!". Det roar mig... Trots allt - man har en ganska bra grundrelation om den stackars eleven nu helt spontant kunde kläcka ur sig nåt sånt.. Det känns fint faktiskt! (TITTA bara vad positiv jag är nu! *ler bara ler*)

Det gick ju tokbra när Mr B var med till hemhemma och träffade mina föräldrar (haha! annan, men ganska rolig historia) och att "inskola" mig med hans barn i sommar har gått fint, hans ex och jag kommer överens utan problem och nu i helgen kommer hans mamma och moster (erller var det faster?) på besök. Hälften av hans föräldrar... Plus då att äldsta dottern fyller 13... Det blir nog en... hrm... intressant helg. Men lite lugnare - bra det efter förra helgens rumlande. På fredagen var jag på socialt intressant fest - med en uberbög i kombo med ett gäng grabbgrabbar från Malå (som visade sig vara förvånansvärt ödmjuka.. iaf en del av dem) och nattlig avslutning med sent vinande med Mr B. Lördagen blev en fiamiakväll och oj oj jösses vad jag sov gott tills jag vaknade på söndag och inte sov. Fy vad bakis jag var! Fy för den lede! Jävla Mia, jävla kokosrom, jävla drinkar, jävla Bishops med sin goda öl! (Hobgoblins - ett gott tips!). Vi hade, som alltid, tokskoj, men jösses jävlar vad onykter jag blev. Pinsamt onykter. Mr B påstår att när han kom hem från jobbet vid 4.30 tiden så var balkongdörren vidöppen, alla lampor var tända och jag låg halv avklädd (ergo fortfarande halv påklädd) tvärs över sängen. Men vi hade kul, det är väl det som räknas... ;)

En kvart tills jag får åka hem från jobbet... Ska jaga en kollega igen och plocka ihop lite.

Lite nu-läge dårå...

2006-09-05T20:43:00.001+02:00

Föregående inlägg innehåller diverse noteringar från sommarens sjukrapporter, skrivna på annan sajt. Det blir kanske lite rörigt, men å andra sidan... så är ju jag.

Jag mår bra igen efter sommarens alla turer. Eller snarare; jag mår nån sorts bra i tarmen igen. Inget överdrivet toa-springande och så. Däremot är jag sjuk less på tabletter, tabletter, tabletter. Har själv sänkt min ena medicindos och jag längtar verkligen tills jag har trappat ut allt kortison... Förutom att jag ser ut som en ballong i nyllet (väger mer än jag någonsin gjort) och knappt har kläder som passar längre, så känns det som ett under att jag inte kola vippat av vätskebrist till följd av alla kortisonsvettningar, ska de då aldrig ta slut? Och dessutom är jag inne i "speed-stadiet" av kortison... Det innebär att jag har lite svårt att somna, ibland svårt att sova (kanske kombo av att jag toksvettas på nätterna fortfarande) och hur trött jag än är på eftermiddagarna/kvällarna när jag kommer hem från jobbet så är det stört omöjligt att eftermiddagstupplura. Men men... Spela roll.. när jag är färdig med kortisonkuren så kommer jag få äta annan sorts kortison eftersom jag ätit för mkt av den varan i sommar så det har visat sig att mina binjurar har en "något försämrad" förmåga att bilda kroppens eget kortisol. Bah!

Och all denna omtanke man bara kvävs av... Föräldrar som ringer mer eller mindre varje dag för att fråga hur jag mår... Mina kollegor när jag började jobba igen i.o.m. terminsstarten.. "Vad kul att se dig! Jag tänkte på dig och undrade om du skulle börja jobba nu. Hur är det med dig nu egentligen?". Jag var sjuk, pretty so, men inte döende. Vad svarar man på en sån fråga? Menar.. Jag vet ju inte hur mycket de vet och jag fattar att de kanske inte vill höra detaljer, men i min fuckuppade lilla värld så är det nästan normalt att prata om mina tarmtömningar. Och hur ska jag annars kunna beskriva hur jag mår om jag inte får prata om det? Och för den delen, hur mycket VILL man säga till sina kollegor? Jag missade ju sista veckorna innan skolavslutningen och deltog i lärarfesten via telefon från sjukhussängen... När nu skolan drog igång igen var jag lite orolig att eleverna skulle fråga... Jag har ingen lust att diskutera tarmbesvär med dem, jag hyser inte mycket tilltro till att de hormonstinna obstinanta små tonårsodjuren skulle förstå... Men det gick fint. Det är kul att jobba igen, även om jag är ledsen att jag bara har ett halvår kvar. Det är sån skillnad nu när jag är mer "varm i kläderna", har lärt känna eleverna ordentligt och dessutom... monsterklassen gick ut i somras. Så får man kanske inte säga om man ska vara politiskt korrekt som lärare men my GOD vad skönt att inte ha dem längre, även om jag verkligen saknar några individer. Det var verkligen Ångestklassen med stort Å att arbeta med... Men jag vill inte skriva särskilt mycket om det i så här offentlig blogg.

I övrigt så... Intet ont som inte för något gott med sig. Kreativiteten har flödat och mitt hem har fått sig en ansiktslyftning i sommar! (Man har inte roligare än man gör sig... och ska man nu ändå vara hänvisade till hemmets vrå på heltid (som det var då) får man väl sysselsätta sig så gott man kan). Har t.o.m. haft vänner här hemma som sett sig omkring och leende undrat hur länge jag var sjukskriven egentligen... Haha! Men det känns gott ändå... Kreativitet och pyssel är bra. Med lite tur kanske jag även kan få hit bilder av sommarens pysselprojekt...

Och på tal om pyssel... Ska ta itu med att försöka ordna till "utseendet" på denna blogg vid tillfälle. Kanske nästa gång jag kommer ihåg att uppdatera?

Sommar-återblick...

2006-09-05T20:04:00.001+02:00

Ja... Oj! Insåg just hur försummad denna blogg blivit. Nackdelen med att finnas med på sjuttiofjorton olika ställen är ju just det; när seniliteten slår till är det svårt att hålla reda på allting... Och det har ju "varit lite mycket" i sommar... Ska se om denna blogg klarar av så långa inlägg att jag kan klistra in de sjuk-relaterade inläggen då det verkar som att andra med liknande sjukdomar faktiskt läst mitt trams... Det kändes... Inspirerande. Jag blev påmind att jag itne är ensam i allt elände.

Nåväl... Ska vi se om bloggen klarar av att bli lång... eller halvlång iaf... Med copy-pastade dagböcker från andra ställen... Osså vill jag verkligen skriva en "nu-dagbok" oxå...

Lätt hopp om livet...
Lör 17 jun 17:09 (Uppdaterad Lör 17 jun 17:15)
Ja, tro fan inte att det blev så... jag blev inlagd på lassa. Idag firar jag min 10:e dag i landstingets vård, behöver jag ens nämna hur less jag är på sjukhusmiljö? Fast just nu har jag fått permis och är hemma, ska sova hemma inatt, men måste ju tillbaka imorrnkväll.

Det har varit så otroligt mycket sista vecka... Så mycket tankar, känslor, händelser jag skulle vilja skriva av mig... Men det är skönt att landa hemma i lugn och ro... Varit hemma nu i 2,5 timme och bara varit... pratat lite i telefon, tagit det lugnt, kläckt sommarens roligaste och galnaste projektidé att vidareutveckla under resten av min sjukhustid och förhoppningsvis få tid att utföra såsmåningom i sommar. Kan knappt fatta att jag får sitta här alldeles ensam... På sjukhuset delar jag sal med 3 andra sjuklingar... Just nu är jag veteranen i rummet, de har bytts av lite grann under tiden. Och det finns en hel del att berätta om mina rumskamrater - på gott och ont, skratt och tårar. Man har verkligen inte mycket roligare för sig när man bara ligger där... Men jag tror inte jag har vare sig tid eller energi att skriva alltför mycket, dessutom har min kropp en tendens att inte orka sitta uppe alltför länge och jag antar att mitt "hälsotillstånd" är det ni kanske närmast vill veta något om? Eller kanske snarare bristen på det samma..

Jag blev ju då alltså inlagd torsdag fm förra veckan, 10 dagar sen. Detta på grund av att min kära tarmsjukdom kommit igång igen och min läkare tyckte att jag skulle sluta bajsa blod 15 ggr/dag, speciellt när jag ätit kortisontabletter i en och en halv vecka och det inte hade hjälpt... Åkte in i ganska risigt skick och fick dropp ett par dagar och var rätt däckad, har jag iofs varit större delen av tiden. Iaf så fick jag både antibiotika och kortisonsprutor. Men inflammationen vägrade ge med sig och jag fortsatte snitta 15-17 blodiga toabesök. Per dygn. Dessutom att må ganska illamående, dåliga aptit, allmänt vek för ni kan ju själv tänka er vad det gör med blodvärdet, näringsvärde och uttorkning... Till slut sa Farbror Doktorn att "det här är inte alls bra", vilket jag nog räknat ut alldeles själv. Så... Jag har fått medicindropp som heter Remicade. Be mig inte förklara vad det är, det är nånting med antikroppar bladibla ("monoklonal anitkropp mot tpf a", eller vad infofoldern nu så käckt kallade det). Nu kommer vi till det läskiga... det här är liksom "sista utvägen"... Hälper inte mosterdroppet så måste jag göra stomioperation och slänga ut min ouppfostrade tjocktarm och lära mig leva med påse på magen (iaf ett halvår, sen, OM man har sparat ändtarmen och OM den är ok kan man bygga ihop saker och ting även om det aldrig blir som förut...). Men iaf... jag är en bit ifrån bra... men det har varit bättre igår och idag... Så snälla, hålla tummarna för mig att Monsterdroppet verkligen hjälper och att det inte bara är så det verkar... Så förutom alla sprutor och röntgenar (i plural) och annat jag varit med om så har jag även pratat med kirurg och stomisköterska för att få info om utifall att det skulle bli operation... Läskigt som fan... men... rätt okey ändå... Stomisköterskan var världens naturligaste och rätt cool... Men nog kändes det bra skumt att behöva sitta och höra om hur det är att t.ex. ha sex när man har stomipåse... Men... nä.... jag har bestämt mig för att det SKA bli bra nu, en positiv attityd kan inte göra något sämre. Är så less, så less, så less... Inte blir jag direkt piggare av att ha förlorat tillräckligt mkt blod för att stå och vippa på att få blodtransfusion. Kanske. LÄkare är lite yrsliga människor har jag noterat... Från början var jag bara trött och slut och fast det var hemskt att ligga där var jag glad att bli omhändertagen. Allteftersom märker man att ingen på sjukhuset verkar veta vad någon annan gör. Men det får bli en annan dagbok... har alldeles för många exempel på det *skrattar lite*

Men jag har kännt mig lyckligt lottad... Mr B har ställt upp och varit hos mig så mkt som möjligt (och även kidnappat mig på bondpermisar ett par kvällar när jag varit som mest less och ledsen). Jag har ett gott socialt nät har jag insett... Jag har haft besök (i plural) varje dag och många som ringt, även från skolan - kollegor och rektorn. Den sistnämnda var förbi på besök dessutom och med tanke på de saker hon hade med sig så insåg jag att hon kanske tycker om mig mer än att det bara var en artighetsvisit... Vänner har ställt upp, de har lyckats sprida mitt nummer utan att jag behövt be om det och besöken har varit mer än bara artigt titta på stackars sjuklingen och... Jag känner mig verkligen omtyckt och ompysslad. Det värmer jättegott ska ni veta, får nästan tårar i ögonen när jag skriver detta... Ni är helt fenomenala, allihopa. Det betyder otroligt mycket. TACK!

Men skönt som fan vara hemma... Sova hemma i egen säng inatt... Detta ska jag njuta allra mest av...
1. Få sova med Mr B
2. INTE ha en kudde som är inplastad under örngottet och blir både jävelsvettoäckelvarm och prasslar
3. inte ha 3 snarkande rumskamrater. Iofs komme rjag ha en, men honom kan jag ju sparka på ;)
4. inte behöva sova i svettot-shirt
5. bli väckt (annars är detta rutin varje morgon!) klockan 6 för att kolla tempen (som f.öv. aldrig visat på feber).
6. Bli väck nånstans kring kvart över sju för att få kortisonspruta. (iofs har jag senaste dagarna återigen övergått till tabletter för att trappa ner dosen lite).
7. inte hinna somna om innan nån kommer och sticker en i andra armen för att ta blodprover. (ni skulle se mina armarna efter 10 dagar med dagliga stick - oavsett om de varit för dropp, byta dopp, misslycklade försök att sätta dropp i lite uttorkade kärl, ge sprutor eller de dagliga blodproverna... tillsammans med min bleka uppsyn så där överlag antar jag att ordet "knarkare" kommer fram rätt lätt...)
8. MAAAAAAAAAAAT!! De elaka jäklarna satte in mig på "fettreducerad skonkost" där tills jag protesterade bestämt igår... Så skyller de på min sjukdom att min kropp tycker att den vacklar på svältgräns och bladibladibla inte bra näringsupptag! Pyttsan, en helg hemma med eget kök & mat ska de få se på annat...

Detta är antagligen en rätt rörig dagbok men jag tänker inte be om ursäkt... Det har varit och är fortfarande, så jävla mkt. Men nu har ni en liten updatering i alla fall... Det FINNS trots allt hopp om liv...

-*-*-*-*-*-

Nån sorts hemma igen
Tis 20 jun 20:49 (Uppdaterad Tis 20 jun 22:47)
Ja, så är jag nån sorts utskriven. Eller det är jag inte riktigt fast jag är det men jag kallas numera för "dagvårdspatient" vilket innebär att jag får vara hemma bara jag dyker upp på lasarettet på morgonen och lämnar blodprover och talar om hur jag mår.

Skönt! Igår så konstaterades det att mitt blodvärde hade gått ner till 78. Nu är jag inte så bra på medicinska siffror men så här mycket har jag förstått; är det under 100 så är det lågt. Ligger det mellan 70-80 är det jättelågt. Som kvinna bör man helst ligga på minst 107 (eller var det 117?).

http://netdoktor.passagen.se/default.ns?lngI...

Så antalet nålstick hann under gårdagen bli...
1. tidig morgon för det dagliga blodprovet
2. efter konstaterat lågt hb-värde och att jag skulle få blodtransfusion ytterligare ett blodprov för att kolla blodsort och vad annat de nu kan tänkas kolla
3. Försök Ett att sätta droppnål i handen för att kunna få järninfusion
4. Försök Två att sätta droppnål i handen för att kunna få järninfusion
5. Järntransfusionsnålen hamnade galet, handen gjorde tokont nån timme senare. Byte av hand innebar ny nål.
6. Konstatera att nålen som använts till järndroppet var för smal och skulle ta alldeles för lång tid när jag nu skulle få två påsar blod, ergo ytterligare ny nål.

Jag ser ut som en halv blågrönröd-julgran i händer och armveck bara efter gårdagen... Plus de alla tidigare stick. Misstänker att man kan bli spruträdd för mindre...

Men iaf... Jag är ju nån sorts hemma och det är bra. Mr B är fenomenal på att ta hand om mig... Nu har han middagen klar så jag ska avvika. Jag äter ju massa kortison och han har uttryckt sin oro över min totala besatthet av mat. Jag äter hela tiden, vill äta hela tiden och har konstant aptit och ingen avstängningsknapp. Haha, det ska visst vara så... Dessutom är han mer omtänksam över vad jag stoppar i min mage (och min sjuka tarm) än vad jag är själv... (Jag vill ju bara ha mat! Hela f*cking jävla tiden!). Undrade om det var omtanke eller ett lätt sadistiskt sätt att testa mina gränser här tidigare när han kom hemsläpandes med nån sorts "korv med naturskinn fri från laktos, soja, bladibla"... (ingen har väl missat min mat-obsession här va'? speciellt då gällandes korv!) men den var faktiskt (förvånansvärt!) god! Idag är det dock fisk... Så smaklig spis på mig nu!

Tjingepling!

-*-*-*-

kl. 22.35

Förresten så... när jag pratade med roliga danska farbror Doktorn igår och tyckte att jag hade haft en bra helgpermis... Att jag varit pigg flera stunder och inte varit särskilt mkt på toa så tittade han på den fina avföringslista jag fått fylla i här senaste 1,5 veckan, varje dag.. Den ser ut som en klocka över dygnets alla 24 timmar där man ritar krokiga streck för avföring (röda om de är blodiga) och raka för fastare konsistens (men nå såna har jag inte behövt bekymra mig om, haha!) och kommenterade det med ord "Mjo... Alltså, jag förstår att du är van att spendera en stor del av dagen inne på toa men 8 gånger/dygn ÄR fortfarande rätt mycket. Gränsen för svår colit (inflammation) går vid 6". Mäh? Jag tyckte det varit jättelugnt juh? En halvering av toabesöken! Så nya personliga målet blev att bara räkna till 6 ggr/dag för fler än så.... Nåväl, dagen idag började inte lysande... Vissa sömnproblem (antagligen oxå bieffekt av att vara kortison-speedad) innebar att just innan lunchtid så var jag uppe i det något modstulna resultatet 5-6 besök. Men sen är det fan tvärstopp... Det känns som att min kropp totalt lagt av med all verksamhet - vare sig åt det sämre eller bättre hållet. Min enorma lunch, mellanmål och middag ligger obnearbetat och tungt någonstans där i mitten och buken känns som om jag vore en gravid valross. Haha, pest eller kolera... Förlåt mig, min värld kretsar kring mina tarmar just nu. Kanske inte så roligt att läsa, men jag har inga problem att skriva om det. Jag ska försöka filtrera mina anekdoter bättre. *skratt*

-*-*-*-

En lite kul sak... och magprat
Sön 25 jun 23:58 (Uppdaterad Mån 26 jun 00:14)
Har varit en väldigt loj, avslappnad men skön dag och långa stunder har jag faktiskt mått rätt bra. Verkar som att jag för en gångs skull inte kommer upp i 6 (skov)toabesök idag (och där gick ju gränsen för svår colit). Iofs på håret men ändå... Framsteg... Ser inte fram att måsta masa mig till lassa imorgon bitti och lämna prover, men hoppas ju att de ska säga att jag har slutat förlora massa blod, vilket jag har, men tillräckligt..? Osså är det ju dags för järninfusion imorrn. Undrar om de kommer ihåg det eller om jag måste påminna dem och vänta en halv evighet för att få allting ordnat... Jag ska visst få sånt två ggr i veckan i en månad... Jag hyser ingen större förhoppning. Och så måste jag prata med tröga-doktorn (inte den danska) om sjukskrivning och papper på det. IGEN. Man kan bli uppgiven för mindre... Hon verkar bara så... trög. Men man ska inte ta ut agg i förskott. Och så mot slutet av veckan borde det vara dags att få MonsterDroppet igen. Jag oroas liksom lite ändå... Att de ska säga att "jodu, fast det har blivit bättre så är det fortfarande inte BRA nog och vi kan inte vänta hur länge som helst, nu vill vi slita ut din tjocktarm och bygga påse på magen". Och ja, jag är nån sorts förlikad med tanken på att kanske måsta operera mig... Men jag vill bara bli bra igen... Jag vill inte ha massa krångel med tarmar och toabesök och gaser som f*n och att känna mig som en gravid flodhäst... Jag vill inte vara trött och slut och orkeslös hela tiden... Att alltid vara varm och kvalmig, svettas och somna i soffan... Att knappt våga gå och handla för att jag inte har en toalett omedelbart till hands... Ja, eller gå någon annanstans ute alltför mkt för den delen heller.. Att äta massa tabletter som gör att jag mår konstigt fast på andra sätt än själva sjukdomen... (haha, en lite passus om vad Danska Doktorn sa innan jag åkte till Överkalix... Iaf en påminnelse om att även om jag nu mår bättre (men inte bra!!) så måste vi ta i beaktning att jag är rätt tungt medicinerad och att man kan få andra problem men att symptomen dämpas p.g.a. medicinerna... Osså berättade han en historia om en kvinna som mått rätt okey och ätit kortison men blivit tvungen att operera sig och att de då hittat morotsbit som flöt runt i buken men hon hade inget känt... Jag tror jag hade kunnat leva utan att höra den historien!). Jag vill bara ha sommar och ledigt och få njuta av värme och m,å bra och orka med... Är det verkligen för mycket begärt...?

Men över till något annat, betydligt roligare än sjukdomsältande och elände! Förra sommaren läste jag en bok som hette "Mess" av Jens Ganman, en kul bok jag gillade och som ytterligare fördärvade mitt fyllesmsande en hel del. Maellen som oxå läste den vet vad jag menar... Hoho! Smsande är en sjujäkla konst alltså... När jag var inlagd på sjukhuset nyligen fick jag äntligen tid att läsa författarens nästa bok - "Blod och död". Fullkomligt vansinnig och absurd men kulkul och emellanåt tankeväckande. (Käraste Frasse... Jag har så många gånger senaste veckorna tänkt ringa och tipsa dig om den boken med tanke på diskussioner vi haft för åratal sedan! Läs den om jag nu inte får tag på dig och kan påminna dig om det!). Den handlar iaf om den "ultimata" dokusåpan... Vi har den obligatoriska tropiska paradisön. Ingen mat serveras, men där finns ett otal kaffe-, läsk-, och godisautomater uppsmällda på stranden. Vi har 10 deltagare med spridda specialitéer, den ene än mer bisarr än den andre. 3 olika låtar spelas varje dag på repeat på repeat på repeat och på en stor skärm visas kassa splatterfilmer dagarna i ända, för just det... Alla är de seriemördare och tanken är att den överlevande vinner benådning...

I alla fall... Jag borde hålla bättre reda på vad och var jag skriver dagböcker på nätet. Ibland glömmer man liksom bort att det finns andra läsare än just ens vänner, vilket lustigt nog upptäcktes idag då ett mail trillade in i låddan. Eller ja, det hade trillat in för ett par dagar sen men jag och kolla mail...

"Hej!

Såg att du gillade min bok! Tack!

J

Jens"

Från nyss nämnde författare. Jag tycker det är lite coolt att få tackbrev så där alldeles oprovocerat för att man gillar någons bok och inte ens pådyvlat författaren det av sig själv! :)

-*-*-

Dropp-dag
Tors 29 jun 09:42 (Uppdaterad Tors 29 jun 09:45)
Sitter här och försöker ta mig i kragen och göra mig i ordning (och invänta att magen är tillräckligt stabil) för att åka på lassa... Lämna prover, få veckans andra järninfusion och andra omgången Monsterdropp. Ser framför mig en heldag på lassa igen... Menar... Inget är i ordninggjort för att jag ska komma få det, så mkt är jag säker på... Järnet tar väl en timme typ och monsterdroppet två, då är vi uppe i minst tre timmar. Och så får vi lägga till lite tid för provtagning och antagligen en himla massa tid för att fixa i ordning respektive dropp. 5 timmar låter väl som troligt? Åh, vad jag inte tycker om det här! Spec. som doktorerna i måndags sa "du kan väl komma in nån gång på onsdag eller torsdag för monsterdroppet (som de envisas med att kalla remicade)". Så jag fick själv påpeka att det kanske var bäst att ta det på torsdag när jag ändå skulle hit och stickas för att få järnet.. Men ja... Jaja... bäst att hä sig iväg så det blir gjort iaf...

-*-*-

Fre 30 jun 01:48
Nästan rätt... Det blev 5,5 timmar (minus 5 minuter) lassa igår. Men jag fick det sablans Monsterdroppet och järninfusionen och nu är jag officiellt utskriven från lassa. Men jag ska ju iaf dit 2 ggr/veckan för mera järn och blodprover. Fast på Gastroteamet istället. Som ligger i samma avdelning. *ler lite lagom förvirrat* Nåja, Gastrosköterskorna är jag ju iaf tfn-bundis med sen 2 år... OCH med dem gick det faktiskt att BESTÄMMA TID så man slipepr dyka upp och förvirra alla.

Grattis grattis till mig! Hipp hipp hurra.
Mr B & Jag har druckit nåt glas vin (fick ju hotelser om att de minsann skulle försöka slå de där ofestliga takterna ur mig imorrn på kalaset... haha... misstänker att min kropp inte är så samarbetsvillig på den punkten...) och den lilla skvätten visste vart den skulle. Hur kan man känna sig så fnissig efter ETT glas vin? Hihii!! Men sen byggde vi tårta - den traditionella supergoda cappucinotårtan står nu - efter en del om och men, i frysen och väntar på morgondagen. Mmmm... Gott gott! Men nu nalkas snart sängen... Efter ett liiiiitet glas till på balkongen. Haha, osså skulle jag kanske komma ihåg kvällsmedicinen oxå.

Men just nu tänker jag bara njuta av att vara vaken, inte helt död trots sen timme (eller befinna mig inne på toa), att känna mig fnissigt glad i närheten av en snygg karl som... faktiskt... baske mig... tycker om mig trots allt! ;) Han påstår att det inte är svårt... Detta trots att han har träffat min buttra morgonpersonlighet... "Ja... TROTS det", säger han. Nåväl, nåväl... Jag är glad han finns här med mig iaf! Trotsig eller inte! :)

Och för den delen... Det är väl inte bara i Överkalix man säger "ond" i betydelsen arg?

Jävel-läskigt

2006-06-07T12:30:00.001+02:00

Skulle ljuga om jag skrev att jag mår särskilt bra.

Hmm... Sen sist... Ja det visade sig vara inflammation i bukspottkörtel, smärtsamt och otrevligt nog. Sluta med den medicin som orsakade det. Problemet var att det utlöste ett nytt skov av min kära tarmsjukdom. En och en halv vecka med kortison senare har det inte blivit bättre.

6 förbrukade dassrullar på en vecka, är det tillräckligt med icke-äcklig info för att det med önskad tydlighet ska framgå hur äckligt mitt tillstånd just nu är? Nytt personligt rekord tror jag, slå det om ni kan! Dessutom, förutom att jag inte blivit bättre så... det faktum att jag dessutom vaknar på natten och måste... ja, you know... säger mig att det här är ett elakare skov än de två jag haft tidigare, aldrig förr har jag vaknat på nätterna. Dessutom mår jag rätt kräksigt mellan varven. Förutom då att jag nog lider av enm släng av vätskebrist, föga konstigt, för ja gtörstar ihjäl mest hela tiden!

Surt.. igår sov jag hela natten och dagen var lite bättre tyckte jag och tänkte hoppfullt att det nog håller på att vända... Men inte inatt...

Pratade med gastroteamet på lassa för en halvtimme sen. De är super där, iaf de två sköterskor man i första hand ringer och pratar med. Lagomt empatiska, det är helt okey att ställa konstiga frågor, hjälpsamma. Iaf bestämdes att min läkare ska (förhoppningsvis) ringa upp mig under dagen (eftersom han inte gjorde det i måndags)... Annars hotade hon jag pratade med att om inget verkar bättre till imorrn skulle jag måsta bli akutinlagd och få kortisonsprutor så vi får stopp på eländet.

Känner mig måttligt munter och lite kluven... Jag vill ju ha slut på eländet och må bra. Men... inlagd och kortison direkt i blodet? Låter läskigt. Jävel-läskigt, t.o.m. Jag kan behärska min förtjusning och känner mest lätt ångest inför det. Inlagd... det låter så... då måste man vara jättesjuk juh... Eller hur? Och nog för att det är en del skräpigt men... Läskigt, är allt jag kan tänka.

So I got the verdict today...

2006-05-30T23:52:00.001+02:00

"Yep, grattis, du har inflammation i bukspottkörteln som bieffekt av en av dina mediciner. Sluta äta den så går det över såsmåningom. Dessvärre finns det inget att göra, men det borde gå över av sig själv. Blir du sämre och inte får i dig mat ordentligt så får du åka till akuten och bli inlagd och få dropp. Osså kan du fortsätta knapra kortison för ditt nya skov så du slutar skita blod nån gång."

Men det där med hot om bukspottkörtelinflammation & inlagd med dropp verkar min kropp tagit fast på.. Igårkväll och ikväll har jag mått bättre och igår åt jag för första gången på en vecka en hel portion mat. Obeskrivligt underbart... När man senaste veckan haft minus i aptiten, knappt fått i sig halvhalva portioner men för magens skull (och den förmodade magkatarren) ändå försööööööööökt äta lite och ofta, men hälften av gångerna kräkts upp allt... Dessutom drack jag en kopp kaffe! Den första sen i onsdags! Så sjukt gott! Men ontet kom tillbaka inatt vid halv fem-tiden så jag har fortfarande inte sovit mer än max 2 timmar i sträck under en vecka.

Tur jag inte ska in för sinnesundersökning nu. Haha! Att ha haft ont ett bra tag, inte sovit/ätit ordentligt och inte druckit kaffe just på en vecka... Jag skulle bli inspärrad på en gång.
Varför jag nu skulle gjort sinnesundersökning från första början.

Bukspottskörtelinflammation...?

2006-05-29T21:50:00.001+02:00

Dagens bästa:
Jag har under eftermiddagen/kvällen haft lite bättre aptit och lagat mat. Har t.o.m. ätit en hel portion. Känns som en evighet sen sist... Kanske något övermodigt drack jag även en kopp kaffe... GUD vad gott.. Inte druckit kaffe sen i onsdags, om man inte räknar den halvhalva koppen under snabbis fikabesök av mamma-moster-mosterman-hemhemmalärare i torsdags.

Dagens sämsta:
Pratat med Farbror Piller-Galen-Doktor idag som sa "blahblablabla.. gå å lämna massa prover för att utesluta bukspottkörtelinflammation... blablablabla You're back on kortison igen". Grejt... Ytterligare en kur kortison, jag jublar som en jubelidiot. Eller inte. Däremot har jag under kvällen försökt surfa fram fakta om bukspottkörtelinflammation. Inte helt enkelt men om ni klickar på titeln ska ni förhoppningsvis få fram en länkad sida med lite info. Och nej, ni behöver inte ta fasta på att 70% av fallen är alkoholrelaterade, lägg istället märke till "invärtes sjukdom" (i mitt fall; ulcerös colit) och "reaktion mot vissa läkemedel. En av de tabletter jag äter har bukspottkörtelinflammation som "mindre vanlig" (färre än 1/100) bieffekt. Läskigt som fan är det iaf, då har jag nog hellre magkatarr. Om jag får välja. Vilket jag givetvis inte får. Bullocks!

Jag är förbannad. Jag tycker jag varit sjuk nog i år. Alltid ett jävla kämpande... Mot sjuka eller annat här i livet. Gimme a goddamn break, för fan! Och min Farbror Piller-Galen-Doktor vet ju hur förtjust jag är i piller och framför allt, kortison. Så han försökte väl ge nån sorts alternativ för att skrämma mig eller vad nu tanken var... Han fällde iaf en besynnerlig kommentar... "Mjo, jag vet ju att du inte är förtjust i kortison... Men om du vill så kan du få komma in och göra en rektoskopi för att fastställa att du verkligen har ett skov och hur mycket av tarmen som är påverkad".
1) Det finns inte minsta tillstymmelse till fast i någon av de XX gånger jag diarréar blod. (typiskt skovbeteende) Och vaddå, eftersom det mest troligt skulle (yippieyeeeah) visa sig vara ett skov skulle jag iaf få börja med kortison. Och få ha genomlidit ytterligare en rektoskopi, något av det absolut otrevligaste jag varit med om (två gånger dessutom!) i mitt liv.
2) Om jag VILL? Sheeez! Jag fällde något syrligt till svar och han mumlade att "mjooo... de flesta brukar inte tycka det är så kul..."

Imorgon är årets sista lektion med 6orna... Jag som hade planerat så mycket skojiga saker. Nu missar jag det och jag missar dem. Surt, det grämer mig faktiskt en del. Nåväl, vara hemma, ta hand om mig och "vila upp mig" antar jag är viktigare men det är svårt att vara sjuk lärare ibland... På sitt sätt skönt att skolan inte fått tag i ngn vikarie idag som ringt mig och tvingat mig försöka tala om vad h*n ska göra med respektive klass. Givetvis kan jag allt bäst själv och vill allt själv. Det är svårt att sålla vad de ska göra/överlåta/hitta på saker till vikarie eftersom man oftast vill göra det mesta själv.

Polaren Per har lånat ut sin kamera, tack och lov för det. Har iofs inte orkat leka sååå mkt med den idag men alltid NÅT annat än tv, 4-5 dagars massiva soffliggande och mer eller mindre dygnet-runt-tittande (vad annars ska man göra när man har ont och inte orkar/klarar annan aktivitet?) är mer än mänskligheten kan tåla. Tur jag är så mentalt hårdhudad. Haha! Visste ni hur otroligt mycket skräp-tv det finns?! Jösses! Iaf har jag försökt macro-fota idag. Tricky som fan. Bifogar en liten bild från dagens lilla leksession. Kalla den "Drömvärld utan smärta eller mediciner". Alternativt "Jag är helt frisk, jag lovar!". Eller vad fan ni vill. Andra förslag till titel förresten?

Mr B...

2006-05-28T17:52:00.001+02:00

Dagens webdagboksanteckning (ja, jag älskar svenskans möjligheter till långa sammansättningar) är egentligen skriven igår men blev inte postad då.

-*-*-

Så Mr B kom hitcyklandes inatt vid halv fem tiden på natten då han slutat jobba. På grund av hans jobb och barn har vi inte setts mycket på sistone.. Trots att jag mest gnällde och hade ont i magen och mådde dåligt log han stort mest hela tiden, sa att det inte spelade någon roll hur sjuk jag är bara han får vara i min närhet. Sen makade han efter i sängen för att ge mig utrymme att leka torktumlare (ont i magen har den bieffekten att det är svårt att hitta ställning att trivas i särskilt länge... Vet att iaf läsare V. vet det... ;o). Hur jag än snodde runt på mig såg han alltid till att ha kroppskontakt, en hand på min kropp, och ett leende.

Baske mig... Jag tror han tycker om mig. Och jag tror t.o.m. att jag tycker om honom.

Min favvodag som Ume-bo..

2006-05-26T23:07:00.001+02:00

Så i helgen är det alltså den beryktade "Brännbollsyran"! Jag bryr mig inte längre om festande och supandet och härjandet som pågår runtom staden om kvällarna och nätterna, är flera år sen jag deltog i det.. Bah, det här brukar vara en av mina favvodagar med att vara Umeå-bo... Brännbollsyrans fredag. Iofs har det varit lite halvkasst väder idag men jag brukar älska att vandra omkring på denna dag och titta på alla brännbollsspelare... Känna den härliga stämningen... Titta på alla häftiga utklädnader (och givetvis - Macahan-lagets dans)... Alla öldrickande fjantar... Haha, för två år sen satt jag och tittade på Brännboll bland öldrickar-fjantar då min nuvarande chef ringde och ville kalla mig till arbetsintervju... Superbra första intryck :D

Istället sitter jag hemma och tittar ut genom fönstret på alla yrsliga onyktra studenter som vinglar/cyklar förbi i klungor utanför, antagligen på väg till det allmänna koaset på Fysikgränd. Nej, jag sitter här hemma och snyter vad som förhoppningsvis är resterna av min två veckors förkylning. Vore det bara det så vore det bra... Nej jag har antagligen en magkatarr som gör o n t uti lilla magen. Som pricken över i:et verkar det allamänna kassa tillståndet även medföra att min kära tarmsjukdom gör sig påmind. Igen. För att inte tala om hur ont jag har i ryggen av några dagars sängläge.

Som sagt var, här hemma sitter jag och ynkar, min favvo-ume-dag... Tycker faktiskt det är lite befogat att tycka synd om mig själv...
Livet tycker nog inte om mig.

Nån sorts efterspel

2006-04-26T12:33:00.001+02:00

Länken jag yrade om i förra inlägget gömde sig men blir synlig om man klickar på titeln.

Länge sen sistens nu.

"Efterspel" efter sjukdomen var ju att jag hade lite dåligt blodvärde och ett nätt o jämnt existerande järnvärde, vilket föranledde Farbror Doktor att (surprise!) ordinera nya piller. Järntabletter vars recept jag tappade bort. Så där en månad + var det lite pinsamt att ringa och säga att "Jo hoppsan, de där tabletterna jag visste behövde massor har jag inte ätit därför att...". Iaf fick jag nytt recept och lämna blodprov. För att ta det i kronologisk ordning kan jag berätta om en smålustig grej ¨på Apoteket när jag skulle hämta ut sagda tabletter. En man fick inte hämta ut sina mediciner eftersom han inte hade leg med sig. Kassörskan lovade dock att han kunde få tag på dem om någon kompis med leg intygade att han var han. Jag tror inte han förstod poängen... För han gick runt i Apoteket och frågade alla om de kunde tänka sig visa leg så han fick tag på sina tabletter. Underligt nog fick han inget napp... Men det måste vara nåt nytt Apoteket börjat med, t.o.m. JAG fick visa leg och då skulle jag inte ha några läskiga mördartabletter eller farligare knark än då dessa järntabletter. Iaf så i måndags fick jag veta resultatet av blodprovet. Mannen på gastroteamet sa glatt att min kropp verkade svarat positivt på järntabletterna för mina värden var nu fullt normala och bra. Ehhhh... Jag hade inte ätit dem när jag lämnade provet utan skjutit upp i över en månad att skaffa nytt recept. Då sa han att det var anmärkningsvärt bra. HA! Min kropp lagade sig själv. Utan tabletter från pillergalna Farbror Doktorn.

I övrigt är jag grymt trött mest hela tiden. Somnar närsomhelst till tvn ett par ggr/veckan, något en så obotligt nyfiken människa som jag i normala fall gör... i stort sett aldrig. Det är en sån hemsk trötthet, sån där sömnig sort. Men gastroteamsmannen sa att det kunde vara "efterspel" efter avslutad kortisonkur eller att kroppen är trött efter sjukdomen (inte så konstigt - hela mitt skov var jag sjukskriven två dagar bara... Även om jag till mitt försvar vill säga att jag jobbade liiiiiite mindre än vanligt på gamla jobbet). Eller så kunde det vara "årstidsrelaterat". Eller om jag hade mycket inkring mig. Eller en kombination av alltihopa. Oavsett vad känner jag mig som en jädrans zombie hela tiden. Alltid trött trött trött. Jag känner mig knappt mänsklig längre. Bekymmer och grubblerier och problem att lösa. Jag känner mig uttråkad, men inte på det där vanliga "rastlösa" sättet utan mer... Uttråkad som i sinnesslö. Orkar inte mycket, trött i vad jag än gör, vilket i slutändan leder till att inget känns riktigt kul längre. Och jag har inte ord för allting. Men det finns en människa som sedan länge varit en av de få jag kan prata med. Han hjälper mig, försöker iaf, men jag har t.o.m. svårt att prata med honom. Inte hans fel egentligen, mer mitt... Eftersom att jag är så trött jämt att jag knappt orkar prata.

Och, som ett sista gnäll i temat "efterspel" så fick jag för ett tag sen deklarationen. 8356 kronor i restskatt. Gratts, tack och hej. Det hjälpte inte min slumriga deppande trötthet särskilt mycket. Däremot blev jag både ledsen och förbannad. Här har jag medvetet låtit bli att ta a-kassa utan istället haft min halvtid på skolan och jobbat extra som fan när jag har behövts på gamla jobbet vilket har inneburit att jag jobbat 5-7 dagar i veckan. Jag förstår att många nu sitter och nickar och tänker "undra på varför du är så trött" men... Nja... Jag har alltid trott mig må bra av att jobba, jag gillar det jag gör. Även om det kan vara en smula ansträngande att jobba med människor, oavsett om de är gamla eller unga. Kanske har jag bara en identitetskris när arbetsnarkomanen inom mig inser att den inte orkar hur mycket som helst. Eller att jag undrar var resten av mig tog vägen. Eller så... Men i all fall så tycker jag att att det är grymt orättvist att JAG som försökt att klara mig själv, inte ligga samhälle eller föräldrar till last och verkligen jobbat för det får en sån galen restskatt. Liksom en hård pungspark som känns fast jag inte har någon pung.

Det blir nog bättre snart.

Ikväll är det grillning hos Kudden & Gal med lite löst folk. Hoppas Enikö känner litet extra sting av saknad när hon läser detta där hon sitter långt borta i Kalmar. Jag saknar iaf henne.

Om 1,5 vecka åker jag till Liechtenstein. GAH! Men det blir nog kul oxå.

Cirkus Fia

2006-03-14T13:18:00.001+01:00

Jag förstod något var fel när jag lyckades ta mig till jobbet tidigare än vanligt idag. Frivilligt. Tjugo i åtta redan var jag här. Iofs för att jag ville hinna fixa lite inför första lektionen och jag glömt dra med mig saker hem igår... Men iaf... Att var ahär tidigare än vanligt måste ha rubbat den eventuella lilla dygnsuppfattning jag må ha. Jag gick på följa-klockan-i-klassrummet-och-ergo-släppa-klassen-tio-minuter-för-tidigt. Bah!

Nåja... Sa bort jobb jag tagit på mig imorrn för jag är inte vuxnare än att jag imorrnkväll ska gå på cirkus. Den kan ni spana in på länken där nånstans. För nu måste jag kila på arbetslagskonferens.

Löpande tankar...

2006-03-04T23:30:00.001+01:00

Jag kommer ofta på mig själv att tänka i skrift. Alltså, jag formulerar i huvudet tankar och berättelser om händelser jag är med om som om jag skrev ner dem. Oftast, antar jag, med en baktanke att faktiskt skriva ner dem vid senare tillfälle. Något jag dock alltför sällan gör. Mr B sa åt mig en gång att jag samlar på ord. Det är nog sant... Jag älskar att skriva ner ord. Jag skriver listor. Och, om än sporadiskt och på många ställe, diverse sorters dagbok. Ja, jag har fortfarande en pappersdagbok. Och nej, jag gönmmer den inte i underklädeslådan. *skratt* Det är som att jag vill minnas allt, livet rusar så fort vidare, men om man skriver ner saker så finns de fortfarande kvar. På sitt eget lilla sätt - för evigt bevarade i ord åtminstone. Minnen kommer, minnen går - men orden består. Och om man inte skriver saker så försvinner dem så fort. Jag har fortfarande kvar att skriva ner den uttänkta och tidigare nämna listan över mina förslag av tilläggsgrenar vid OS-sammanhang. Jag har även formulerat en dagisanteckning i huvudet som skulle börja med hur kaotisk världen är - hur det är rån och mord och våld överallt, "mayhem"-känslan jag får av att döda fåglar dimper ner omkring oss. Sen skulle den gå vidare till människans egoism, knyta ihop lite med prat om min sjukdomsutveckling och sedan fortsätta på individnivå om mina tankar av mental kraft och hur det stärkt just mig och allt jag gått igenom på sistone. Men så var det ju det där, när det inte hamnar i pränt när man är mitt uppi tankarna så är det svårt att hitta igen dem senare... Å andra sidan blev det uppenbart just ikväll - att med vänner som mina behöver inte allting bevaras i skrift. Jag existerar ändå. Min händelser finns kvar i mina vänners minnen för tid och evighet. Arbetade kväll och det gick bra, och därefter åkte jag över till Favvogrannen för lite sociala aktiviteter. Så mycket skratt och trevligt ummgänge, Favvogrannen med flickvän (som jag bara spontant tycker mer om för varje gång jag träffar henne!), Malinen och vänner till favvogranneflickvännen, i vissa kretsar även kallad Rabarber-aktivisten. ;) När man har varit isolerad - både fysiskt och mentalt en längre tid är det så underbart skönt att träffa människor man saknat. Lövely! Även om jag och Malinen nog blev utsedda till kvällens entertainers. (Svengelska! Men jag kommer inte inte spontat på något bra svenskt ord, för trött för att tänka efter. Underhållare är väl kanske närmast till hands men det låter så... ja, nånting annat, som jag inte heller kan sätta ord på. Mitt i allt mitt pladder om vikten att bevara ord, ironiskt nog). De andra i sällskapet är nog rätt snälla väna flickor, för Favvogrannen drog upp den ena efter den andra av mina och Malinens äventyrliga historier. Snällt nog, lät han bli de allra värstaste. *skrattar* Jag har varit med om ett och annat och ni som känner mig vet att underliga händelser/saker/personer har en tendens att attackera mig. Som så många andra har jag många gånger ställt mig frågan "varför händer allt alltid just mig?". F.d. Jobbarkompis O hade ett svar en gång _ "Jag vet inte varför allt händer dig, men jag vet oxå att du inte skyr det". Sant nog, jag älskar spontanitet, människor och upplevelser. Lite galenskap piggar väl bara upp. Om inte annat får mina vänner något att skratta åt och om nu ett gott skratt förlänger livet, vem är då jag att förneka mina nära och kära de där extra åren som kolli på något vårdhem?! *Wicked Evil Grin* Men på tal om vårdhem så har jag ju jobbat på servicehuset idag. Och fått så mycket bekräftelse från flera boende på att jag verkligen gör en fin instas i deras vardag. Det värmde fint inombords. Igårkväll var jag ut och åt middag och drack lite öl och skakade loss med en hög tjejer från gamla jobbet. Riktigt riktigt roligt var det. God mat, mycket skratt och det är så kul att se "kollegor" småfulla, spontana och annat än sitt arbets-jag.Härligt.

Men ska jobba lite imorrn med så nu är det snart sängen här.
Godnattkramar i skrift, kära vänner!

En sån helg....

2006-02-26T23:44:00.000+01:00

Mitt liv (och denna webdagbok) kommer att bli tom hädanefter. OS är slut, och jag börjar så sakteliga må bättre och kommer således förhoppningsvis att hoppa över en hel del sjukdomsprat. Jo, på riktigt. (haha, as if!)

Egentligenj skriver jag mest bara en liten notering för mig själv... Jag kan på inget sätt skriva och berätta om senaste dygnet. Dels för att en stor del är hemligstämplad, dels för att... Jag vill inte. En helg som... Tja... Det här hade jag då verkligen inte gjort förr. Men inget jag ångrar att jag gjorde. Absolut inte... Bara såå.... Mmmmmmmmmmmmmmmmmm!! Men jag är glad och mysigt fnittrig och vill bara komma ihåg den här helgen lite till.

(Och göra er nyfikna!)

Tack och godnatt :)

Parenteser...

2006-02-23T09:50:00.001+01:00

Föräldrar i all ära... men ibland blir de nästan överjobbiga i all sin hjälpsamhet. I stan ett par dagar för mamma har någon kurs. Försöka uppehålla lite engerigi till annat än att glo ögona ur mig på OS, driva (lite bara...) med en viss norrman och tja... vara trött och smpsycho. Förrsöka underhålla föräldrar en smula. Nu är det frukost här innan jag åker till jobbet. Pappa är i sovrummet och lagar sängen och muttrar över hur trasig den är (notera då att jag i tfn med pappa tidigare nämnt att jag bestämt mig för att köpa ny och pensionera den här... Vips kommer pappa med verktygen och muttrar... Jaja...). Igår skulle han stoppa in dvd-brännaren i min dator. Det slutade med att jag inte hade ngn dvd-brännare, ingen vanlig cdbrännare, och fanskapet kunde inte starta om båda hårddiskar var inkopplade, ergo hade jag bara en hårddisk. Och alla välmenande ""visst har du....?" och "Nu måste du...?" Han vill verkligen väl, men det finns nog ingen människa som så totalt kan stressa ihjäl mig som min egen pappa.

Nåja. Frukost, Jobb, Frihet.

Att se fram emot för er läsare:
Min lista över förslag på tillägg för utökning och förbättring av OS. :)

Rörigt, men sån är jag!

Uppföljning av sportigt och sjukligt

2006-02-16T20:16:00.001+01:00

En aha-uppelvelse á la qwyzzle (där vi för övrigt kom till level 91 eller 92 innan jag blev sjuk och tappade all ork att göra något utanför jobb, toabesök eller sängliggande!) uppenbarade sig igårkväll angående gårdagens notering om hockey-tiden sedan OS-kvarten mot Vitryssland. Han Menade nog att det gått 4 år minus några dagar sedan dess. Inte för att jag vet om det blir mindre läskigt av att han faktiskt har koll på exakta dagar... Men det är lite lustigt... Den matchen gick åt skogen, och sur som ättika fick jag utstå käre ex-sambons "det är bara ett spel"-kommentarer. Kvällen "räddades" av att Den Göteborgska Gotlänningen ringde. Räddades är kanske fel ord, men jag tappade bort surheten. Han hade varit utsatt för ganska otrevliga kränkningar på jobbet och blivit illa behandlad där. Det tog liksom udden av hockey-ilskan. History repeats itself... OS-hockey mellan Sverige och Ryssland idag, förvisso inte kvartfinal, men ändå... Gick åt skogen, och jag var sur. Fick ett långt samtal som till stor del handlade om kränkningar på arbetet. Av min egen coola mamma. Vems tur är det om fyra år igen?

Och för att fortsätta uppföljning av gårdagens sportiga dagisanteckning (jag bloggar för fan inte!) så lyfte jag slalom-frågan i pendlarbilen på väg hem. Gympaläraren i bilen kom med en lång utlägging om en hel hög med faktorer som nog kunde spela roll för de där millisekunderna. Jag förstår ibland inte varför jag bara inte kan låta bli att fundera och ifrågasätta. Eller för den delen att yttra allt högt.

Sen MÅSTE jag få gnälla lite sjukdomsprat. För det första var jag faktiskt hemma sjukskriven måndag och tisdag, och halva onsdag iaf. Jobbade idag, och det gick bra förutom att jag var sjukt trött när vi åkte hem, sen-dag med konferensskit efter lektionsslut. Jobba liiiiiite gamla jobbet imorrn men i övrigt blir det ytterligare vilohelg. Min läkare är fullkomligt vansinnig. Som redan nämnt har jag totalt kapitulerat och äter nu kortison och väntar mig att a) bli bättre i sjuka tarmen för att sedan b) bli helt koko av kortison-biverkningar. Och jag vet att man inte ska stirra sig blind på antalet, men det är för fan helt sjukt... Jag känner mig bara sjukare när jag tänker på det, vilket antagligen är ett tecken att jag borde låta bli. Men låg sömnlös igår och räknade efter... Med mina vanliga tabletter (förhöjda till maxdos, mer än vanligt m.a.o) + kortisontabletterna + de där extrapillrena han prackade på mig är jag just nu uppe i den nätta dosen av 155 tabletter på en vecka. Dessutom tittade jag på svt24 inatt... Förutom att jag då antagligen kommer att antingen bli knarkare eller medicinförgiftad så... Farbror PillerGalen Doktor prackade på mig nå jobbiga vitamintabletter (som ska tas en/vecka... MEN... när jag tagit den (på fastande mage så klart) får jag vare sig äta eller lägga mig på en halvtimme) och kalk/d-vitamin-tugg-äckel-päckel-tabletter (för att stärka skelettet i samband med kortisonknaprande som försvagar det). Det jag såg på nyheterna inatt var att det kommit signaler från forskare i England... Att kvinnor som har skelettproblem och äter normal kost som har fått just kalk/d-vitamin - tillskott... Deras forskning visade på att det inte riktigt hjälpte till att förebygga frakturer, däremot ökade risken för njursten. Förutom att jag då antagligen kommer att antingen bli knarkare eller medicinförgiftad så kommer jag att drabbas av njursten, eller någon annan spännande biverkning av valfri av de 5 olika sorters mediciner jag äter. 6 om man räknar äckel kortison-klysma. 7 om man tänker att ena medicinen äter jag två likvärdiga sorter av, fast de egentligen är samma grej. Särkeligen kommer jag att tappa både hår och tänder. Och jag inte tappar förståndet först, vill säga.

Jag är så sjutk trött ikväll, det värker i hela mig. Lång dag på jobbet och min goa sovmorgon blev förstörd... Vanligtvis åker jag hemifrån först vid halv elva, ergo finns det gott om tid att sovamorgna sig på. Vaknade när B for imorse vid 6-snåret och näör jag inte somnat om vid tio i sju steg jag upp och arbetade lite. Försökte sovba mer, utan resultat. Åt frukost, tittade tv, försökte sova mer - fick telefon. Försökte sova mer, gav upp och klev upp på riktigt. Alltså i riktiga kläder, inte runthasande i morgonrock.Inte tupplurat sen dess. Jag är sjukt jävla trött nu. Ska lägga mig och invänta Mr B som förväntas dyka upp närmsta 10 minutrarna. Han ska få massera och klappa om mig och natta mig på en endaste gång. Långt innan midnatt! Ha! Jag är nog verkligen sjuk...

Det där med sport...

2006-02-15T14:35:00.001+01:00

Idag (just nu iaf ;) tänkte jag hoppa över sjukdomsgnäll. Sort of. Alltså, att vara lite sjukskriven och ligga hemma och glo på OS låter säkerligen som en dröm för sportnördar. Sån är inte jag.

Idag började herrarnas hockey. Tydligen behöver man inte vara matematiskt lagd för att kommentera det. T.o.m. JAG som supernördig språklärare kan räkna bättre. Inledningsvis nämndes så klart skit-matchen mot Vitryssland i förra OS med orden "men nu är det ny chans, nu har det gått tre år, 361 dagar". Say WHAT? För det första har det gått FYRA år. Ni vet, OS sker ju vart fjärde år. 2002--> 2006 = 4 år, enkelt. Skulle man kunna tycka. Och sist jag kollade var det inte 361 dagar på ett år, speciellt inte under 4 sammanlagda år. Hmm! När klockan stod på 15.31 av första perioden yttrades det att "nu är det mindre än tre minuter kvar av den här perioden". Om någon nu missat det är en period 20 minuter.

Slalom tycker jag är en fascinerande sport. Menar... det skiljer typ två sekunder mellan den som kommer etta och den som kommer på 15:e plats, tusendelssekundrar mellan de som står på prispallen. Det är inte mycket till marginal. Likförbannat är det samma ena som jämt hamnar i topp. Mycket mystiskt, tycker jag.

Sjuka tankar

2006-02-13T21:20:00.001+01:00

Det är så sjukt nu. Ja, med min kropp. Jag gav upp det där envisa kämpandet med arbetsnarkomanen inom mig och föll för omvärldens (inklusive min läkares) tjat om att sjukskriva mig. Så jag har varit hemma från jobbet idag. Och imorrn. Får se hur jag ska göra resten av veckan. Min pillergalna läkare kanske får rätt i att jag måste äta ny kortisonkur = stor vill-inte-grej. Orkar inte ens skriva om samtalet med farbror doktor där han prackade på mig mer och mer piller och jag avböjde mer och mer. Men nu vet jag iaf att jag har provat baske mig allt möjligt innan jag knaprar kortison. Ser inte alltför hoppfullt ut att det ska vara bättre till torsdag då min "tidsfrist" löper ut. Min faster har samma sjukdom och har nyss stomiopererats. Ursch, sånt gör mig orolig, DET vill jag inte. Men hon har ju t.o.m. varit ÄNNU tjurigare än jag. Det här blir snurrigt och knappast begripligt. Men det ÄR snurrigt nu. Så mycket tankar och känslor som invaderar mig. Föräldrar som ringer varje dag och vänner som konstant undrar hur man mår. Det är fint med omtanke, men det känns som jag rapar upp samma svar i all oändlighet tills jag inte längre vet riktigt ens själv hur jag mår.

Det knäppa är... Skita blodiga diarréer, fine, det är en sak. Inte trevligt, men jag härdar ut. Det är bara så frustrerande att leva... Att knappt våga sätta sig i bilen eller gå att handla för att man inte har en toalett i omedelbar närhet, till exempel. Ett tag kände jag mig stolt och stark att jag inte sjukskrev mig utan jobbade. Att jobba gick bra, för jag stängde av mentalt på nåt sätt tror jag. Men så fort jag körde in på parkeringen hemma så började det och jag har varit helt däckad hela kvällar. Toaspringande och så jävla... slut! Så frågan som till slut lyckades tränga igenom även min tjuriga hjärna... Är det värt det i längden om det ändå inte verkar bli bättre? Jag är bara trött, så trött, så fucking jävla toktrött hela jävla tiden. Vet ni hur frustrerande det är för en aktivitetsgalning att vara trött och inte orka med? Jag blir så frustrerad på att inte orka, och när jag är nöjd över att ha orkat med en sak så är det som att jag förbrukat all ork och orkar inget mer än just det och allt rasar en smula igen. Jag blir så arg över att inte orka med just nånting, blir så less. Men jag kämpar på ändå och blir trött på att vara trött. Vila vila vila. Jaja, säkert nyttigt, men inte nyttigt för själen och mitt mentala tillstånd. Jag känner mig inlåst. För trött för att göra något vettigt. Inlåst med alla tankar. Och så förbaskat tråkigt!! Jag är grymt uttråkad nu. Ska se om jag hittar nåt spel eller nåt, jag kräks om jag tittar åt tvn - min bästa vän en dag som denna. Och igår typ. Och säkert imorrn.

Ja, bilden är min egen. Fotot är en del av ett litet "projekt" en sjuk dag. Att försöka göra något kreativt av min nuvarande livssituation. Så det känns. Precis så. Ilska och frustration, fångad i en medicinsk cirkus jag inte vill finnas i ens. Och p.s. fotot är klickbart för att se lite större version.

Jag har tydligen blivit taggad..

2006-02-01T23:03:00.000+01:00

...som det så fint heter. Av Enikö. Sen är meningen att jag ska tagga andra vidare, men.. ja, det får ni läsa om på slutet ;)

* Four jobs you have had in your life:

Skogsplanterare
Vårdare på gruppboende för utvecklingsstörda
Vårdbiträde på servicehus
Högstadeielärare i spanska och engelska

* Four movies you would watch over and over:

Memento
Broarna i Madison County
Tur i oturen
Bang, bang you're dead

* Four places you have lived:

Gällivare
Boheden, Överkalix
Maputo, Mocambique
Umeå

* Four TV shows you love to watch:

Buffy the vampire slayer
Angel
Scrubs
Gilmore Girls

* Four places you have been on vacation:

Victoria falls - Zimbabwe
Malta
Prag, Tjeckien
Sotji (vid Svarta havet)

* Four websites I visit daily:

http://www.fotosidan.se
http://www.qx.se
http://www.vk.se
http://www.lunarstorm.se

* Four of my favorite foods:

Lasagne
Potatisgratäng
Mammas leverbiffar
Falukorv

* Four places I would rather be right now:

Hos min egen Mr B.
I sängen
I drömmarnas värld
Nånstans varmt

* Four bloggers I am tagging:

Ehum... Sedan Persikan (föga förvånande) avslutade sin blogg har jag bara Enikö kvar.. Som redan gjort detta... Så jag får väl utmana alla som läser att skaffa blogg istället :)

Att leva i "skov"

2006-01-31T23:30:00.001+01:00

Dagens mest lysande: En liten frukt som på spanska kallas för melocotón spontanringde mig för att tala om att jag är så himla bra. Det värmde riktigt riktigt gott. Hon har sån perfekt timing... Just idag av alla miserabla dagar!

Det är min blogg och jag är tarmsjuk. Visste ni det inte innan så vet ni det nu. Haha, det vet ni ju. Hittills har jag bara kommit ihåg att ge den här adressen till några få personer. Intentionen var att sprida den liiiiiiiiite mer, men jag snubblade. Som mina vänner så fint skulle säga att jag gjorde. Eventuellt halkade. Nåväl, det ÄR min blogg och jag ÄR lite extra sjuk i tarmarna just nu, är inne i ett "skov" som det kallas när man har sina sjuk-perioder Hoppa över denna blogganteckning om du inte kan klara av att jag skriver om det. Jag försöker att inte plåga alla närstående men ibland är det svårt att säga hur man mår utan att förklara just hur man mår. Jag har som bekant en kronisk inflammation i tjocktarmen. Jajjemänsan, mumsigt värre. Har mått bra senaste året. Minus senaste veckan. Denna härliga sjukdom resulterar under dåliga perioder (som nu) i att jag spenderar en anselig del av min vakna tid med att antingen sitta på toaletten eller funderar om jag ska gå på toaletten (alternativt obsessa ifall jag har en toalett jags kulle hinna till i närheten). Och mind you, det är en blödande inflammation. Antageligen skulle jag kunna (vad ni nu än tror!) skriva detta bra mycket äckligare än jag gör. Jag har tyckt att det har varit bättre i tarmen de senaste dagarna. Bättre = bara gått på toaletten 8-10 ggr/dag, där har funnits tillstymmelser till små fastare klumpar som kommit ut och jag har inte sprutat blod, även om jag fortfarande blöder. (Förresten glömde jag nämna - även om jag snart kommer till det, att jag är ruskigt självömkande idag). Det är ju ändå små framsteg. Som alla vet är jag inte jätteförtjust i att ta mediciner - jag undviker dem om jag kan. T.ex. vid huvudvärk har jag hellre (om möjligt) åtgärdat problemet - mat, kaffe, sömn, snarare än tagit tabletter på en gång. När jag led järnbrist så envisades jag att försöka få till det med kost (tills läkaren hotade med järninjektioner, då blev det äckliga tabletter). Saken med tabletter är att där alltid (nästan) finns biverkningar. Så givetvis även med den extramedcin jag sprutar upp i rumpan nu när jag är dålig. "Lokalmedicinering"... Ganska effektivt men inte särskilt trevligt. Jag har länge varit fobisk för anal-heter. Alltså inte ens pojkvänner har fått pilla där lite i sexuella syften. Biiiiiig no-no!! Jag tänker inte ge mig in på att beskriva hur det är för en tarmsjuk anal-fobiker att lokalmedicinera sig själv varje kväll. Det kan jag lämna till läsarens egen fantasi ;)

Jag skriver och skriver så jag tappar tråden. Dessutom var Kudden förbi en sväng här nyss s¨å jag fick tömma systemet en smula verbalt. Sån skillnad s¨å lite kan göra. Jag bölar inte ens längre. Dessutom surrar en P på msn. Nu måste jag ju läsa om allting så jag åter hamnar i miserabel-mode. Och hittar den berömda borttappade tråden.

Allt läst och tråden återfunnen (detta får mig - väldigt osökt, att tänka på mnär vi läste översättning på spanskakursen. Vi skulle översätta texter från svenska till spanska och en gång var det uppenbart att texten redan blivit översatt från spanska till svenska innan dess av en inte alltför genomtänkt person. Texten handlade om en (barn)detektiv som letade borttappade hundar. Jag vet inte men kan en hund verkligen bli borttappad? Ja kanske det. Iaf var det en klumpig översättning av ordet "perdido" som även står för förlorade och dylikt. Det var dagens längsta och mest onödiga lingvistiska utläggning). Ni trodde kanske att jag var färdig (och det är jag! med såna här ondöiga inlägg). Nej nej, jag tänker fortsätta skriva om min äckliga lokalmedicinering. Ok att den är äcklig, men den har iaf hjälpt. So far ganska good. För att knyta ihop säcken av ovanstående babbel så... Biverkningar. Av äckelmedicinen. Biverkning "illamående". Vet knappt om jag går på toa för att skita eller kräkas längre. haha. Nä, det är inte allra värst men jag känner mig "kräksig" varje morgon (och jag har nyss haft mens, så inbilla er inte att det skulle kunna vara graviditet)! Så det så! (Ville bara säga att det förra inlägget inte var onödigt). Efter lunch känner jag mig kräksig. När jag kom hem i eftermiddags och ikväll. Mamma föreslog att jag skulle prata med Gastroteamet och kanske få tabletter mot illamående. Underbart... Man får medicin som ger en biverkningar och då får man ännu mer medicin. Undrar vad man då får för spännande biverkningar? JAG BLIR SÅ LESS! Som att det inte räcker med de 180 tabletter/månad jag redan tar (UTAN äckelmedicinen).

Men ja... Egentligen bara det jag hade på hjärtat. Att det är synd om mig. För att jag är sjuk och äter äckliga mediciner som gör mig friskare men samtidigt lite sjukare. Och att jag är ruggigt trött hela tiden. Och att varje dag är ett kämpande. Åh, dessutom... Tror jag ska ringa och klaga till dem som tillverkar äckelmedicinen. De har glömt nämna en biverkning... Dyslexi. Vet inte hur många gånger idag jag skrivit saker på tavlan (varför kan man säga whiteboard men inte vit-tavla? Och det här lingvistiska inläggert tycker jag väl är lite befogat). Iaf har jag stått där framme vid tavlan och förklarat saker och skrivit. Jag har bytt plats på bokstäver, och t.o.m. hela ord! Jösses, tur eleverna håller lite koll på mig.

Nu är jag färdig. För den här gången liksom.

P.S. Alla inlägg är tillägnad En Viss Person som sa att hur trött jag än var så var mina "bloggar" alltid så välformulerade ;)

Nån sorts lugn

2006-01-30T00:06:00.001+01:00

Hur mycket ska man glömma gamla synder? Blunda och gå vidare med en det-händer-inte-mig - attityd eller ständigt dansa vådlig tango med spöken från det förflutna? Fick en jobbig fråga idag. Den frågan jag brottats med själv så länge länge länge. Och ärligt talat vet jag inte svaret själv. Ibland vet jag, ibland vet jag tvärtom. När det kommer till kritan är jag rätt velig. Ett samtal om samma ämne med en annan vän för nån månad sen sa åt mig att inte fälla för brott ej ännu begångna. Men det är svårt. Varför skulle just JAG vara den speciella faktor som ändrar allting? Varför skulle jag INTE kunna vara det? Man kan bli sinnessjuk av sina egna tankar (det står en tämligen tydligt om man läser föregående "blogg"-anteckning). Men ändå, generellt sett är jag lugnare numera. Vill jag i alla fall tro. Och på tal om lugnare... Jag mår dåligt i kroppen igen. Förbannade sjukdom. Just när jag varit och betalat 300 sura kronor för att sitta 10-15 minuter och småprata med Farbror Doktor om hur bra jag mår (och dessutom gnälla till alla jag känner hur ondöig den träffen var och hur knasig jag tyckte doktorn var som skrev ut en massa extra recept) så en vecka senare sitter jag och skiter slemmigt blod XX gånger/dag. Ja, tvåsiffriga gånger. Per dag. Men jag är ändå "stolt" över mig själv... Ja, inte över det faktum med att jag plågar alla i min närhet med mitt sjukdomsprat (jag VET att tarmar och det som kommer därifrån inte allmänt anses som acceptabelt eller särskilt trevligt samtalsämne men när jag är dålig är det en stor del av min värld. Och eftersom det upptar så mkt av min energi och jag inte just skäms över att det är så utan vet att det bara är... så har jag ibland svårt att hitta avstängningsknappen. Typ-exempel: en vikarie från gamla jobbet ringde för att fråga om jag kunde jobba hennes pass dagen efter. Rätt svar: "Nej." Fel svar: "Nej, för jag har en kronisk tarmsjukdom som gör att jag just nu...". Givetvis valde jag inte alternativ nummer fel men min poäng är att jag utan större problem KUNDE ha gjort det). Vi börjar om den där meningen. Men jag är ändå "stolt" över mig själv... Ja, inte över det faktum med att jag plågar alla i min närhet med mitt sjukdomsprat utan för att jag noterar att min egen reaktion på mitt tillstånd och det jag upplever och erfar är lugnare. Jag blir inte hysteriskt uppstressad. Jag KAN sitta still och andas och inte som tidigare - kastade mig mot närmaste toalett vid minsta lilla känning. Det gör jag inte nu och det känns bra på sitt sätt. Framsteg.

Åh en insikt till; mina vänner har alltid retats med mig att jag är arbetsnarkoman och min hobby är att arbeta. För nån vecka sen fick jag ett samtal på mobilen när jag jobbade. Sa att jag gjorde min hobby och först på tredje-fjärde gissningen kom "jobbar?". Det måste innebär att jag skaffat mig ett liv. Så där lite smått i alla fall.

Nu ska jag titta färdigt på Angel medan mitt klysma ligger i vattenbad så det blir varmt o skönt när det hamnar där det ska - i min sjuka tarm. Kanske hinner jag somna innan lackbögen till nnån-sorts-pojkvän-eller-vad-man-ska-kalla-honom kommer fylleinramlande.

Är det inte härligt att leva ibland så säg?

Qwyzzle

2006-01-11T22:32:00.001+01:00

Detta med Qwyzzle alltså... Förödande, både för sömn, socialt liv, humöret och samvaro i övrigt! Men jag erkänner; Jag är hopelessly stuck, jag ÄR en Qwyzzle-junkie...

För er som inte vet (och undrat var jag hållit hus hela året hittills) så kan jag berätta att det finns ett "idiot-spel" på nätet vid namn Qwyzzle. Nån sorts kombination av quiz och puzzle, antar jag. Det går ut på att man får en bild och en ledtråd och får sedan vika hjärnan i många djupa veck, googla vida nätet för att hitta rätt lösenord för att ta sig vidare till nästa dylika bana. Ibland har man kommit på näääääästan rätt lösenord, men inte riktigt. Då kommer det fram en lärare med pekpinne och skriker "Ain't that cute.. But it's WROOOOOOONG". Och det är inte de mest lätthittade lösenord heller... Exempelvis; Ledtråd; "Don't be afraid...." Bild; Friday the 13th (och man kunde ana Jason därinne). Men nejdå, det har inget med filmen att göra. Men nu vet jag å andra sidan att det finns ett så ini helvete långt ord för personer som har fobi för fredag den trettonde. Det är inte alltid det är lika enkelt som det exemplet... Ibland måste man lösa ett problem för att få bokstäver som man sedan blandar ihop till något annat som är en ledtråd till själva lösenordet. Många steg. Mycket grubblande. Det FINNS ett hint-forum men sporten ligger ju i att komma på så mycket som möjligt innan man kikar där. Jag och min käre B har varit som besatta av detta eviga problemlösande. Men nu har vi tagit oss till nivå 80 (av 100). Våra liv kommer att vara tomma när vi klarat alla banor... hur ska vi då kunna hantera att det inte finns qwyzzleproblem att surfa efter på arbetstid (eller för den delen - fundera över det första man gör när man vaknar, det sista man gör innan man lägger sig), när vi inte får yla frustrerat åt varandra när problemets lösning verkar alltför långt borta (och den ena vägrar förstå den andres tankebanor), när vi inte förlorar sömn för att "bara klara den här banan".

Jag är övertygad om två saker i samband med Qwyzzle:
1) Vill man ta över världen är detta en bra början. Galen hjärntvätt åt folket.

2) Jag har nog aldrig under hela min karriär som Internet-användare googlat (ytterligare ett sånt där underligt förvrängt låneord. Men detta gillar jag faktiskt, till skillnad från "blogg") så mycket (och definitivt inte googlat så mycket efter så mycket... strunt). De som känner mig vet hur min hjärna fungerar; den är som en garganisk tvättsvamp som bara suuuuuuuger åt sig meningslöst vetande. Gissa hur mycket vettigt man lär sig på qwyzzle? Varför fastnar så mycket? Som ett utdrag av saker jag lärt mig eller varit tvungen ta reda på under mitt myyyyyyyyckna qwyzzle-googlande; ett antal synonymer för ordet "kiwi", jag vet nu exakt vad alla rutor på ett schackbräde heter, jag vet allt om de sju små dvärgarna - vad de heter på engelska, var de bor, hur de jobbar och jag kan säkerligen rita dem i sömnen med förbundna ögon, där finns en sångare vid namn Bobby Goldsboro, jag hatar algebra, ett otal grundämnen och dess förkortningar, vem som var Salvador Dalís musa (och jag vet för övrigt personer han har inspirerat med sitt säregna mustaschmode!), jag vet hur gravstenen tillhörande en av nobelpristagaren 1952 ser ut (vilket är en av Xantal hundra stenar jag tittade på för att hitta rätt!), jag har tittat på världsflaggor, båtflaggor, scout-flaggssignalerande, landskoder, blindskrift, teckenspråk, ett otal seriefigurer, jag har hoppat runt binär kod, jag har letat en halv symbol-bok i jakt efter just rätt symbol som sen visade sig vara fel. Jag har lärt mig spelet Set. Bland Mycket Jävla Annat. Och ve den jäkel som nämner räkning, rektangler och Rubriks kub i en och samma mening! Jag är inte helt säker på att jag kan ansvara för följderna! Jag vill aldrig aldrig ALDRIG mer ens tänka på att man KAN göra annat med den kuben annat än att kasta den så hårt man kan in i en betongvägg!

Åh, just ja! Under avdelningen "underligaste sidorna på internet" har nu den tidigare solklara favoriten - sidan med en kvinna som tror sig vara gift med Berlinmuren, fått god konkurrens i "bussnördssidan". En sida som hyllar... Ja just det, bussar. Bland annat genom att t.ex. göra upp en lång lista av filmer och musikvidoer där bussar förekommer och beskriva dem (oftast på följande vis eller något liknande: "I slutscenen åker en buss förbi i bakgrunden"). Givetvis nämns även färg, modell och om möjligt registreringsnummer. Fråga inte ens vad jag letade efter för att snubbla in på den sidan. Överdrivet intresse för saker som av andra uppfattas som tämligen banala är ju så... fascinerande. På sitt eget udda och nördiga vis.

Håret står åt alla håll och kanter. jag sover mindre än vanligt och jag har knappt tid att jobba för att lösa mitt kära Qwyzzle. Ska försöka bifoga ett foto (taget för en si så där 17 banor sedan.. det är inte bättre nu när jobbet dessutom börjat igen!) över hur ett dataskrivbord drabbat av två personers frenetiska och inte minst ihärdiga qwyzzle-lösande.

Är ni inte avskräckta ännu så...
http://home.planet.nl/~Qwyzzle/

Ahh well, Peace, qwyzzle and understanding!
Tjingepling

Bloggande, blod och biverkningar

2006-01-05T03:43:00.001+01:00

Underligt det här med så kallad "blogging". Ordet "blog" är en förkortad (och eventuellt försvenskad? Men jag tror inte det för man säger ju "blog" även på engelska) av det engelska ordet (DET vet jag bestämt är engelskt!) "weblog". Anpassad till det svenska språket så stavas dessutom blogg med två g på svenska, om inte annat så borde det göra det. Vidare så retar jag mig oerhört på ordet "blogg". Det låter löjligt, barnsligt, infantilt, misshandlat. Nätdagbok (eller dagis) är i alla fall svenska och inte någon krympling till underligt låneord. Och här kommer vi till en annan sak; Man får ibland frågan "bloggar du?" i betydelsen om man har en sida där man kluddar tankar och händelser med en egen dagboksadress innehållande "blogspot". Nät-dagbok har jag skrivit sedan augusti -00, om än på annan (eller snarare andra i plural), sajter. Räknas de då inte som "blogging" på grund av sin placering eller vad menas?

Från "blogg" är det inte långt till "blod". Bokstavligt talat. Haha! (Klockan är snart 4... Hur mycket bättre humor har du den tiden på dygnet!). Var för att lämna mitt månatliga blodprov idag (som förresten inte blev gjort förra månaden heller). Ska träffa farbror doktor i årligt samtal och som försmak hade har remisserat massa extra prover. 5-6 rör tog de från min stackars arm. För sympatipoäng tänker jag nu skriva orsaken till det månatliga frivilliga (och icke-gratis) avlämnandet av små mängder av mitt blod: Jag äter en inte så lite läskig medicin med den lilla biverkningslistan:

"Vilka biverkningar kan läkemedlet ge?
Vanliga (förekommer hos fler än en patient av 100): Benmärgens förmåga att bilda vita blodkroppar och blodplättar nedsätts.

Mindre vanliga: Feber, aptitlöshet, olustkänslor, illamående, kräkningar och inflammation i bukspottkörteln. Hinder för gallflödet att nå tarmen (gallstas) och störd leverfunktion. Smärta i muskler och leder, hudutslag och håravfall. Kromosomförändringar. Hos transplanterade personer kan Azatioprin NM Pharma ge upphov till ökad infektionskänslighet och en ökad risk att utveckla onormal tillväxt av lymfkörtlar och/eller lymfkärl (lymfom).

Sällsynta (förekommer hos färre än en patient av 1000): Rubbningar i hjärtrytmen. Lågt blodtryck. Retning och blödning i tarmen samt lungpåverkan. Svår leverfunktionsstörning, med tilltäppning av vissa blodkärl i levern."

Som den korrekte och vane "bloggare" (nej inte blottare!) så går jag givetvis till roten med källan, ergo; ovanstående citat är hämtat från fass.se

Min logik fungerar just nu så här:
Jag är trött så jag borde gå och lägga mig. Men jag har nyss klarat en bana i Qwyzzle och ergo kommit till ett nytt problem där att lösa. Spännande. Och om jag ändå är vaken kan jag ju kika bara liiiite och klura... Morgondagens mer vakna dagbok får gå under temat "qwyzzle"!

Good Night!